Kärlek

Agilitylivet med hundarna och alla lika nördiga vänner är livet - det ger mig all energi jag behöver för att leva.  Det är gemenskapen, det är glädjen, det är adrenalinet, det är den underbara jakten på det perfekta loppet, det är nervositeten för sina vänners lopp,  det är pirret för sin egen prestation, det är värmen och skratten, det är lusten att träna mer, att göra det bättre, att bli bättre, det är kontakten med den fyrbenta lilla vännen som är så mycket mer än bara en hund. 

Det är inte alla som förstår tjusningen med allt man försakar och ger upp för att få den korta stunden av total lycka - alla behöver inte förstå, jag vet vad som ger mitt liv mening!

Aston och Wille i bilder (tagna av Emelie Ebler) -  och jag vet att dom känner som jag när vi är ute på vift! 

När jag behövde det som mest

kom äntligen det där superloppet som jag vet att min hund kan prestera! Wille och jag vann Agility 2 på hemma tävlingen i Knivsta! Ett sånt där fantastiskt lopp med flow rakt igenom - vilken härlig känsla, jag kan nästan börja gråta bara jag tänker på det.
Han följde min minsta vink och satte kontaktfälten perfekt, han flöt inte ut i svängarna utan svängde tajt och fint. Flyt rakt igenom och en sån välbehövlig känsla!

Första pinnen i ag 2 bärgad!

Klubben med superplaneraren Malin Elfström hade på söndagen en final med SM finalstämning - alla som kommit 1:a eller 2:a i lördagens klasser kvalificerade sig till finalen. Så kul det var - alla hejjade och tjoade fram dom tävlande och vinnarna fick springa ärevarv till " stand up for the champions" Wow! Det var kul och vi gör om det nästa gång!

Trodde aldrig att Wille skulle klara den stressen och jag var så nära att stryka mig från finalen men med mitt nya självförtroende så kastade vi oss ut och han höll ihop och vi gick i mål med endast en rivning. Tog det ganska lugnt och lät honom jobba själv lugnt och sansat för att han skulle få en lugn känsla i kroppen trots allt ståhej och det gick ju bra!

Helgen med Knivstagänget är över och när man känner att allt ideellt jobb är skit och att man aldrig aldrig mer ska slita ut sig för andras skull så åker man alltid hem efter våra tävlingar med ett leende på läpparna och en känsla av gemenskap och glädje! Och redan i bilen hem så planerar man för nästa tävling ändå...
Knäppt antagligen...

Pratat med några Mudiägare i helgen och träffat och hälsat på några hundar och jag kan säga att jag är inte mindre sugen på en svart lockig liten valp...