oändligt med pinnar?

Funderar över det här med dom nya agilityreglerna. Tycker definitivt att det är jättebra att det blir svårare att ta sig upp i klass 3 - alldeles för många kommer upp för fort och blir besvikna över att man inte kan hävda sig tidsmässigt. Klass 2 är kul, där kan man vara kvar och träna på en hel massa saker och man kan fortfarande ha stora chanser att hamna på pallen - gott för självförtroendet.
Nu med dom nya reglerna så blir det inte bara svårare att ta sig upp i trean utan man kan också välja att stanna kvar i klass 2 även om man har sina tre pinnar. Det är bra, men om man är bra och samlar på sig pinne efter pinne efter pinne  då "norpar" man ju pinnar för nån annan som behöver dom. Eller hur?

Jag kanske är dumsnäll men i somras när jag tävlade och på samma dag hade tagit min sista pinne i hopptvåan så valde jag att diska mig i sista klassen för att inte ta en pinne för någon.

Hur tänker ni? Skulle ni samla på er pinnar i "onödan"?

kamoja

Häromdan var jag på en fantastisk föreläsning som handlade om att göra det bästa av det bästa. Föreläsningen var via mitt jobb och var inte riktad till hundträning över huvud taget. Men så mycket jag kunde relatera till vår hundvärld och som var så nyttigt att ta till sig.

Hon pratade bland annat om att börja sin dag med att betygsätta den. 1-10, hur vill man att dagen ska bli? Kan man påverka det?
Om jag vaknar och bestämmer mig för att jag bara är en 5 idag så blir det antagligen inte så mycket bättre än så. Om jag kommer till jobbet och bara är en 5 - är det rättvist mot mina kollegor, patienter och mig själv. Nej, så klart inte och om jag förväntar mig att en kursledare eller föreläsare ska ge allt och vara en 10 så måste jag ju själv vara en 10 och vara öppen och redo att ta in nya saker.

Om vi vänder oss mot vår hundvärld - kan jag förvänta mig att min hund ska vara en 10 varje arbetspass och ge 100% om inte jag är en 10. Så klart inte!

Så det är viktigt att inte bara i sin plan för träningspasset skriva ner vad man ska träna på utan också med vilken känsla vi ska ha.

Kamoja hette föreläsarens företag och kamoj betyder stjäla på thailändska. Hon försvenskade det till kamoja.
Innebörden var att man inte ska härma och göra som andra utan stjäla lite av andras ideer och tankar och göra om till sitt eget. Så nu har jag kamojat hennes betygsättningstanke till min hundvärld.

Jag ska alltid försöka sätta en 10 på mig själv när jag åker till mitt träningspass, kurs eller tävling.

Allt annat är orättvist mot vår bästa fyrbenta vän OCH oss själva!!

Hon menade också att man kan påverka sig själv och sin omgivning genom att låtsas - om man är sur eller osäker - låtsas att du är glad och självsäker! Tänk som en världsmästare! Hur skulle jag gjort om jag var bäst i världen på det här?

Alltså, inför tävling - tänk och låtsas att du är bäst i världen! Hur skulle du ha gjort om du var bäst i världen på agility. Jo, antagligen ställt upp på startlinjen med ett helt annat självförtroende och med en helt annan tanke än " vi får se hur det går, bara vi kommer runt så är jag glad..."
Nä, då är nog tanken mer "nu jädrar ska vi piska skiten ur alla andra och vinna det här loppet så det bara ryker om det!!! "
Man kan ju låtsas att man kan och det är en jättekul och inspirerande tanke! Varför inte liksom!

äntligen samarbetar vi

i fårhagen jag och Wille! Åtminstone börjar det likna ett sorts samarbete, nu kan han göra fina flanker och hålla avstånd så att han inte blir frestad att rusa in i flocken och stöka. Han kan gå runt ett helt varv och hitta balans och där lägga sig. Men hjälp så himla skön känsla det är när det flyter!
Han är lite het i starterna men det börjar se mycket lugnare ut och han är så duktig!

Att det skulle va så kul att traska runt i lera och fårbajs hade jag aldrig kunnat föreställa mig!

Aston har haft ont i bakdelen på nåt sätt - en diffus stelhet och smärta men efter några dagars total vila med bara koppelpromenader så har det släppt. Håller koll på honom så att jag ser om det kommer tillbaka för en tanke som slog mig var fästingsjukdom  eftersom det var så diffust. Men nu ser han fräsch ut så vi har startat upp med lite lydnadsträning igen.

Vi var uppe hos uppfödare och kullkompisar i Edsbyn och tränade och då var han tokhet, vi fick med oss en hel del bra tips från Kats som har brorsan Qasper. Hon är urduktig på lydnad och tränar och tänker ganska lika som jag gör.

Vi har gjort upp en plan för inlärning av rutan, fjärren - öka avstånd och säkerhet i sitt-ligg, plocka bort godishanden i ligg-stå.
Fortsätter gör vi med koncentrations och uthållighetsövningar. Och så måste vi få till minst en tävlingsmässig platsliggning i veckan. Hakan i backen tränar vi vidare på hemma.

Något jag blev uppmärksammad på är att Aston är osäker på mina kommandon när han inte ser mitt ansikte - antagligen så tittar jag ner på honom när vi tränar men inte när jag kör tävlingsmässigt. Då liksom måste han fråga - "va vad sa du - sa du ligg???"

Skärpa upp mig och sträcka upp alltså och göra allt så tydligt så tydligt för honom, förbereda honom och se till att han alltid vet vad han ska göra. Har lite att bita i alltså...

Att Aston älskar att ha kontakt med mig...ja, det visste jag men så som han sökte mig i söndags hos kats har han nog aldrig gjort... lille gullehunden låg och tittade på mig i en hel dag.

Aston ska få total agilityvila i några veckor - dels för att jag vill se om hans kropp håller och dels för att vi behöver det mentalt. Men också så att vi kan lägga tid på lydnaden. Men om jag kan hålla det vet jag inte...det är ju så kul!

Har en Bachekurs att se fram emot om tre veckor och jag hade tänkt gå med Aston men så tänkte jag om och anmälde Wille istället. Den lille raketen kommer jag att behöva all hjälp jag kan få för att kunna styra runt en bana - skräckblandad förtjusning! :-)

Tills dess fortsätter slalominlärningen där vi nästan är klara med fyra raka portar! Kontaktfälten på gungan och balansen börjar se riktigt bra ut - han behöver lite bättre stadga men positionen ser fin ut. A-hindret har vi inte gjort så många gånger så det får vi ta tag i.

Joråsåatt...man har ju å göra liksom...:-D

de går bra nu!

Det är en sån frihet att äntligen kunna träna hund i stort sett när jag vill! Det är så inspirerande att ha förmånen att omge sig med så otroligt duktiga hundmänniskor som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper! Det är en sån underbar känsla att inte behöva ha stress och oro omkring sig i livet!

Det går bra nu för mig!

Efter alla småbarnsår och för att inte tala om tonårsåren som varit fyllda med oro, ilska, frustration, sorg, kaos med framförallt en son som varit på kollisionskurs i sitt liv så njuter jag nu av harmoni. Sänker axlarna, andas lugnt och njuter av alla stunder.
Hannah har flyttat hemifrån och är lycklig i sitt hus med sin älskling och sin katt. Hon har jobb och hon tränar och hon planerar för studier.
Oscar är sen en tid tillbaka lugn, harmonisk och tillbaka till livet - han tränar och tävlar igen och det går bra, skolan går bra, han trivs.  Igår när jag kom hem från kurs i Bälinge så har han lagat mat, diskat och plockat undan och hela huset är fullt med tända ljus. Han möter mig med en kram och säger "mamma ser du - jag kommer att klara mig fint när jag flyttar hemifrån". Lycka i mammans hjärta!

Och så hundarna då - jag har tid för dom, jag vet vad jag vill. Dom är så roliga att träna och vara med och vi har så kul ihop båda två med sina egna egenheter och personligheter. Hjärtat är fullt av kärlek för dom!

Aston är balanserad och han känns stabil,  jag har stora förhoppningar och mål med både lydnaden och agilityn nu. Vi är samspelta och det gör mig så skönt glad.

Wille är som en liten energibomb som fyller mig med energi och glädje - jag känner att han kan bli ruggigt bra om jag sköter mina kort väl.

Jag är vimsig i vallningen men känner ändå att jag börjar få lite bättre koll på mig själv, Wille gör så bra bara jag är lugn och rätt tajmad. Malin har hjälpt mig att hitta lugnet och att börja med att hitta rätt känsla. Det känns bra! Anki Redmar ha lånat ut sin fårhage i två dagar nu och det är ju en sån förmån att ha så fina vänner som hjälper till och ställer upp.

Anna Arvsten har hjälpt mig att hitta rätt känsla i lydnaden med Aston så att vi kan fånga upp hans fokus och koncentration för det är bara det som brister i övrigt är han jättefin i lydnaden nu.

Det går bra nu och jag njuter av den snöfria soliga härliga novembermånaden. Jag njuter av att kunna välja hundträning framför annat. Det är ju liksom livet i all sin enkelhet! Med leriga kläder, smuts under naglarna, rosiga kinder och en känsla av att hela tiden vilja ut igen och träna.

koncentration och fokus

är det som gäller nu för det är nyckeln till vår lydnadskarriär! Anna Arvsten och jag hade ett riktigt givande lydnadspass där vi fokuserade på fokus och koncentration. Med små små medel där jag blir tydligare i mitt tävlingsmässiga kroppsspråk och med nageln i ögat att man banne mig inte får släppa kontakt så blev det riktigt bra. Han går ju som en cirkushäst i fria följet när det är som bäst så när vi får ordning på hans vilja att ha koll på hela världen så blir det kalas.

Ska jobba mer med förberedande små "tics" inför varje moment för att ytterligare göra honom säker på vad som är på gång.

Hakan i marken verkar ha landat hos honom för i går när vi tränade platsliggning med störning och jag bara stod passiv så la han helt plötsligt ner hakan OCH då såg han väldigt avslappnad ut.
Vi är på rätt väg! Tjoho!

belöning eller störning...???

ibland är dom där aha-upplevelserna i hundträning så fascinerande!

Om jag börjar från början så har jag haft problem med ett moment i KF-låda träningen med Wille. När jag lagt ut leksak framför lådan för att han ska stanna i position och sen på ok springa och ta sin belöning så har han smygit fram till lådan och liksom eyat leksaken. Har inte kunnat komma åt det här på nåt bra sätt och började tappa hoppet.
När vi resonerar om det på Malinkursen så kommer hon till slut fram till att leksaken egentligen blir en störning i det läget. Han fokuserar för mycket på sin leksak och inte på det jobb han ska göra för att få ta den!

Intressant! När vi sen testade lite grejer med två leksaker, en tennisboll (favoritbelöning) och fleecefläta (favoritbelöning när ingen boll finns) så blev han verkligen frustrerad och fastnade på bollen, eller den som hade bollen.

Back to basic alltså och damma av den roliga valpleken - it´s your choice. Sen gå vidare med att lägga ut leksaker som störning som inte får bli till belöning förrän arbete utförts. Jag ska också ha två likadana leksaker - en som ligger ute och en som han får av mig för att minska intresset för den som ligger "död" där  ute.

Det här ska bli så spännande att se utvecklingen på.

Så roligt det är att ständigt lära sig mer om hundträning och sin hunds tankar.