Gott Nytt År

önskar jag å hundarna alla härliga fantastiska vänner som vi har tränat och tävlat och umgåtts med under året.

Vi önskar och hoppas att 2013 ska bli minst lika roligt och händelserikt och att vi alla får hålla oss friska och skadefria!!!

Vi ses nästa år!

året som snart gått

Det är återigen dags att sammanfatta ett år som gått. Det här året har verkligen gått i hundarnas tecken jag har satsat helhjärtat på deras träning och tävlande.

ASTON

Agility:

Vi inledde året med alla pinnar kvar att ta i agility 2 men i hoppklass var vi uppflyttade till klass 3. Det skulle dröja ända till juli innan vi bärgat hem alla pinnar och var uppflyttade till klass tre även i agility. Det som allt som oftast blev tok var rivningar, vi var ständigt fem fel ifrån en pinne. Tidsmässigt låg vi i topp i början på säsongen. Men efterhand så dalade vi i placeringarna och det berodde dels på att Aston tryckte på lite sämre och dels på att det kom så fasligt många duktiga och snabba hundar. Man ändrade också på reglerna som gjorde det svårare att plocka pinnar i just klass 2.

Efter att det konstaterats en lindrigare spänning i ryggen så fick han massage, lite kylbehandling och vila. Och efter det så ökade han igen och vi plockade till och med tre SM-pinnar i hoppklass.
Det tände mitt hopp om att kunna nå SM en vacker dag med lille tollaren.

Lydnad:

Hela vinterns projekt med att återfå trygghet och lugn i gruppmomenten började ge resultat. Aston kändes relativt stabil i platsliggningen och i fria följet kunde han fokusera bättre utan att gå upp i stress. Han kändes jättefin i alla moment. Under sommaren fick träningen stå tillbaka för ett hektiskt agilitytävlande. Det var full satsning! Under hösten återupptog vi lydnadsträningen igen och det såg bra ut - riktigt bra. Kände mig redo för tävling igen. Gjorde en hemmatävling där platsliggningen gav en 10:a - jippi! Men däremot var han alldeles för het för att hålla ihop hela programmet, inget första pris.

Nästa tävling blev katastrof - han skällde sig igenom hela platsliggningen och jag valde att bryta tävlingen.

Där gick luften ur mig och jag har lagt lydnadstränandet på hyllan ett tag. Kommer att ta upp det igen för jag brukar inte kunna låta bli men hur det blir med tävlandet får vi se...


Allmänt:

Aston har mognat under året och han har utvecklats till en så rolig, personlig liten hund. Jag älskar varje minut med honom  - nåja, när han låter sitt värsta när han inte kan vänta på sin tur då är han billig...
Men vi har så kul ihop och han går från klarhet till klarhet i träningen. Jag lär mig massor av honom!
Tack Njupavallenskennel för en fantastisk tollare!!!

WILLE

Agility:

Vi debuterade på vårkanten och tog raskt två pinnar - oj, va snabb han är och oj, va roligt det är!

Sen kom lite för mycket stress i tävlingssituationen och det blev många diskade lopp där det blev fort och fel. Jag behövde springa som en tok men vågade inte - farten skrämde mig, Wille tog över loppet och körde sitt race.

Gick kurs för Camilla Brundin, Veronika Bache och Jenny Damm -  lärde mig en hel del som jag inte kunde använda än i klass 1. Tränade svårt men tävlade lätt.

Framåt slutet av sommaren hade vi knåpat ihop alla pinnar i hoppklass 1. Mitt mål att vara uppe i klass tre till hösten fick jag raskt omvärdera - det var visst inte så lätt att styra runt den här vilde Wille som jag trott. Han har fina grunder, härlig fart men vi har haft problem att synka ihop oss.

Men jag har stora förhoppningar och tror att nästa år kommer jag och min lille hund att kunna prestera bättre. Han behöver bara lite mer tid att mogna och jag börjar hitta modet att handla en racerhund...
Men vi blir visst årets Agilityhund klass 1 2012 i Knivsta Bk och det är en merit som inte är att förringa - konkurrensen är stenhård!

Vallning:

Ja, jisses hur det blev...här drabbades vi verkligen av bakslag...Wille stressade upp sig, jag stressade upp mig och allt blev bara fel. Gick några privatlektioner som inte blev bra där Wille fick alldeles för mycket ansvar som han inte klarade av och han blev ännu mer stressad. Jag var så nära att lägga ner vallningen, var gråtfärdig och uppgiven.
Då fick jag rådet av Eva Karlsson och Ann att börja om från början vilket jag gjorde. Startade upp med bebisövningar och sakta men säkert byggdes  hans självförtroende upp igen. Det lyckades och nu är han återigen den fina vallhund han var från början. Det är en sån lycka att kunna ge sig ut i får hagen och se hur han arbetar så fint. Jag känner mig lugn och vet vad jag pysslar med. Emelie Krondal har också hjälp mig massor.



Allmänt:

Hans mage fortsätter att krångla och han får tre långa svåra anfall med hög feber och diarré under året. Två av gångerna blir han inlagd på Ultuna. Sista gången får han en rejäl dos med antibiotika och ett allergifoder. Nu har det varit mycket lugnare och jag hoppas att han ska få fortsätta att vara frisk. Han kommer alltid att ha en känslig mage och han kommer att få fler anfall där han kroknar men förhoppningsvis med långa bra perioder emellan.

Nu i december har han blivit kastrerad och jag tror och hoppas att det ska hjälpa honom att bli lite lugnare. Det blir ju i alla fall två stressfaktorer som försvinner.

Annars är han den mysigaste goaste lille hunden man kan tänka sig och träningsmässigt är han fantastisk. Han gör allt med hög intensitet och glädje. Det är nästan för roligt att träna honom - han får nog lite lite för hög dos av den varan...

Tack Ann på WindAnns kennel för en fantastisk liten hund!!!

Vi styr stegen och riktar blicken mot ett spännande 2013 och jag tror att det ska föra med sig en hel massa nya spännande utmaningar och äventyr! 

Mitt mål är solklart inställt på klass 3 för Wille och SM-kval för Aston!

vägval

Inspirerad av Jenny Damms blogg www.lotuseducation.se där hon har lagt upp en bana med flera ställen där man kan göra olika vägval och med frågan om vad som går fortast och blir bäst väg för olika hundar.

Jag har ofta funderat på det där och på Malins kurser har vi ofta pratat om längst/kortast väg och vad som egentligen går fortast.

Det är för det första inte alltid så lätt att se vilken väg som är kortast eller vilken väg som blir bäst i förhållande till nästa hinder. Det är heller inte så lätt att veta vad som passar just mina hundar - är det bättre och går fortare med den längre vägen där hunden kan bibehålla farten eller att ta en tajtare väg runt hindret??

Jag ska ta tag i det här nu tänker jag och börja klocka olika sekvenser med båda hundarna för att se vilka vägval som blir bäst för var och en. Det är något jag måste ha med mig när jag banvandrar nästa år.

För Astons del tror jag utan att veta att den längre vägen i dom flesta fall blir bäst för honom då han kan bibehålla farten genom sekvensen. Men å andra sidan så svänger han så tajt som det bara går att göra så han tjänar tid på det.

Wille har ett bra tryck och svänger tajt han också så kortare och tajtare vägar kan passa honom.

Men jag vet inte...jag får återkomma med en analys!

Vad tror ni så där generellt? Vilka vägar brukar gå fortast för era hundar?

Just nu går Wille och jag och ett gäng Windannvänner kurs för Veronica Bache www.xlntdog.se en gång i månaden. Vi får läxor efter varje tillfälle och det är jättebra - man får mer struktur på träningarna när man har något specifikt att träna på.

Igår gick Wille så himla fint! Trots stress i väntan på sin tur och med Exit som luktade löpgott så samlade han ihop sig och hade huvet med sig. Han hoppade lugnt och fint och jag kände mig lugn och samlad. Det som är intressant är att när jag känner mig säker så springer jag på och placerar mig och då är Wille lugn och samlad. Det är så härligt och känslan när man sätter det där svåra är oslagbar!


Veronica är så rolig att kursa för - hon är glad och inspirerande och ser precis det man behöver träna på. Hon sätter alltid hundens bästa först och vägleder oss lugnt och skojigt! Det blir alltid glada skratt när hon är med :-)

timing det handlar bara om timing...är det något man bara har eller kommer det med tiden??

Jag har alltid trott att denna superkvinna är lång och har världens längsta ben - men hon är visst kort. Ändå ser det ut som om hon springer med älgsteg. Hon placerar sig rätt hela tiden och hon tajmar sina byten med precision - i den farten! Imponerande!

Det krävs massor med träning så klart för att teama ihop sig med sin hund och för att veta exakt var man ska vara och när. Men det är kanske också så att man måste vara född med en viss timingtalang.

I min egen lilla agilityvärld börjar jag känna mig mer teamad och därmed också bättre på att tajma mina byten med Aston. Med Willerill - har jag noll koll än så länge. Jag hoppas vi hittar varandra också.

Det här klippet på världsmästarna Lisa och Hoss är häftigt!

Intressant flocksnack

Just nu bor Emelie K. hemma hos oss med sina fyrbeningar Emil och Håkan. Det är kul på många sätt och vis :-)

Det som är mest intressant är hur flocken förändras och hur hundarna pratar med varandra på ett annat sätt när dom blir många. Hur hänsynsfulla dom är och vilka som tar dom olika rollerna.

Wille är rätt mycket herre på täppan här hemma normalt sett, Aston har alltid låtit Wille göra som han vill. Aston däremot har aldrig varit särskilt mån om sina leksaker eller haft någon större roll som ordningsman.

Men nu är det Emil som med ett skönt lugn visar vem som bestämmer! Efter en kontrovers mellan honom och Wille så fick Wille backa undan och visar nu så fina undergivna signaler - något som var väldigt nyttigt för honom. Han är i bakgrunden hela tiden och väntar på sin tur.

Aston däremot kliver in och talar om att nu är det för stökigt här och det är faktiskt mina leksaker. Däremot så är han för feg för att följa upp utan det blir bara ett skäll och sen får han gå undan.

Wille och Håkan leker fint och jämställt, Emil och Aston kommunicerar och visar varandra var det finns fina badträsk...

Det är jättekul att studera dom!

Har vallat i två dagar och Wille går från klarhet till klarhet! Han är så fin nu och jag lär mig nya saker hela tiden som jag kan träna på honom! Åh va det är härligt!

Och vet ni...det är medicinskt helande att valla och umgås med fåren! Ja, det är ju inte nån raketforskning direkt men jag har sett det med egna ögon på min blodtrycksmaskin!

Av någon anledning så har mitt blodtryck stegrat i höjden på ett obra sätt - men varje gång jag kommer hem från fårhagen så har det gått ner till nästan normalt.

Kan man få en ordination på daglig vallning och hundträning tack!? :-)

insikt och omvärderingar

Aston har ju som bekant varit klar för lydnadsklass 1 så länge som jag kan minnas... men stökiga platsliggningar i början av karriären gjorde att vi fick lägga tävlandet på is under ett år och bara fokusera på lugn och trygghet och koncentration.

Nu under hösten så har det sett riktigt bra ut, momentmässigt går han för dom högsta poängen, platsliggningarna har varit såpass stabila att han legat kvar men med en hel del pip.

Dagens platsliggning på tävlingen i Märsta var den sämsta någonsin...han var så het och taggad redan när vi klev ut på parkeringen. Vi hade startnummer 3 och han får ligga bredvid den häfigaste bulldoggen - Aston älskar bulldoggar!! Han var så frustrerad och taggad att han skällde sig igenom hela platsliggningen med galet viftande svans. Men han låg kvar!
Vet inte huruvida vi får en anmärkning på det, jag ville bryta momentet och börjar gå fram till Aston. MEN får en bestämd tillsägelse att återgå till min plats tills domaren bestämde att det var klart. Skum regel!

Nåja, han låg kvar skällandes med sin viftande svans och sen bröt jag och åkte hem.

Ledsen så klart - han är ju en sån fin lydnadshund i övrigt.

Men efter att ha pratat med vänner så har jag nu landat i beslutet att bara träna lydnad för vi tycker ju att det är så kul och träna för dom högre klasserna och om vi nån gång känner oss redo för platsliggningar igen så tävlar vi men det är inget jag har i tankarna nu. För nu har han gått igång igen på platsen och nästa gång får vi en anmälan var så säker!

Vill inte förstöra för varken Aston eller nån annan hund!

Allt handlar ju om att ha kul och att känna att man har möjlighet att nå sina mål. Nu får jag sänka mina krav och mina mål och det känns trist men ok, jag har högre mål satt i agilityn och där fortsätter vi utvecklas och träna för att nå dit.

Det är något jag lärt mig den hårda vägen med Wilma som jag blev besviken på så många gånger när det inte blev som jag tänkt mig - att omvärdera och göra nya planer och mål - inte fortsätta och fortsätta och inte förändra något utan envist tänka att det SKA gå.

Klart att man ska tänka att det SKA gå men då måste det till förändringar och en genomarbetad plan.

Jättetråkigt är det och jättebesviken är jag, men jag känner mig lugn i det faktum vi hamnat i.

Jag hade verkligen behövt ett resultat idag! För det är så mycket sorg i hjärtat nu för Wille som är sjuk och ligger inne på Ultuna för utredning. Jag hade inte behövt mer att gråta för.

Men motgångar gör en stark och det är i motvind som drakar flyger!

lite bilder

från några av sommarens roliga tävlingar. Nu kryper vi in i Bälinges ridhus och skitar ner oss för att komma fram till nästa år igen. Förhoppningsvis lite klokare och lite bättre och med sug på revansch!

säsongen lider mot sitt slut...

och det är med blandade känslor jag går in i tävlingsviloperioden.
En sista klass 1, 2 tävling för Wille i helgen sen är det träning som gäller fram till Kistamässan i Januari.

Nå, vad kan jag blicka tillbaka på då - jo en fantastiskt rolig säsong med blandade resultat men mest är jag nöjd och glad över vad mina fyrbenta har presterat. Jag är inte helt nöjd med min egen prestation i många lopp särskilt med Wille. Men jag vet också att det tar tid att teama ihop sig något som Aston och jag verkligen gjort i år!

Särskilt nu i slutet på säsongen då han har gått så himla fint och vi har verkligen varit ett där ute på banan. Det har resulterat i tre SM pinnar i hopp - något jag aldrig trodde skulle vara möjligt i år. Vi har ju bara öst på och lattjat! I agility ligger vi efter - fick ju ägna alla tävlingar fram till i juli på att fixa pinnarna i ag 2an. Dom satt hårt inne och när vi gjorde några nollade lopp som inte räckte till pinne så var jag beredd att lägga ner agilityn helt för Aston. Vilken tur att det vände!!
Känns riktigt tråkigt att det inte är några klass 3 tävlingar nu när det går så bra, men jag får försöka hålla kvar känslan till nästa år.

Vill inte tänka att vi ska starta en jakt på pinnar för SM-kval till 2013 utan vi fortsätter att tävla när vi kan och att bara testa olika saker. Plockar vi pinnar så är det fantastiskt men gör vi inte det så satsar vi stenhårt på 2014!

Willevessla den lille racerråttan - ja vad ska man säga... 75% (ca, har inte räknat) fort och fel, jag har inte hunnit med hans fart och tryck och har alltför ofta stått som ett fån och varit alldeles för sen. Men när vi satt det så har det varit strålande. Statistiken i tävlingsboken säger: två vinster, två andraplatser och en tredjeplats i klass 1 och då är det stora startfält. En pinne kvar i ag 1.

Wille är underbar att handla i tajta situationer han är så följsam och svänger så fint, han är fantastisk på att dra framåt på raksträckor (även alldeles egna...). Farten kommer aldrig att vara något problem.
Men att kombinera dom två egenskaperna är inte alldeles lätt innan han har tillräckliga kunskaper och självförtroende och självkontroll så att jag lämna honom i olika situationer för att placera mig.
Funkar hyfsat på träning men inte alltid på tävling då stressen gör att han tappar huvet. Det jobbar jag just nu på genom att helt enkelt kräva mer lugn och stadga i starten.

Mer träning och mognad så kommer det att bli bra!

Träningslistan är lång inför hösten och vintern :-)

Det som gör att jag riktigt längtar in till Bälinge ridhus är att vi ska få så bra coachning av Veronika Bache. En gång i månaden med början i november fram till i vår! Jisses så himla bra vi har det!

Och Malin, duktiga Malin Elfström finns ju i närheten hela tiden och när hon är med så har hon alltid kloka insikter och råd att komma med!! Guld värt!

Jag själv ska fortsätta att jobba på en lugn och fokuserad känsla och attityd. Tagga utan att stressa!

Jag ska våga skicka å sticka - att jag placerar mig rätt lugnt och fint är nyckeln till Willes och mina lopp!

Mina lag har inte gjort några resultat alls och det är inte heller vad vi har förväntat oss eller satsat på. Vi har helt enkelt bara tänkt att jobba ihop oss och hitta varandra och för Windanns Winners så har det handlat om att få fler starter för våra unga hundar. Ibland har vi bara startat med två ekipage och ibland har vi bestämt oss för att gå in och träna på något.
Men när vi börjar nolla så blir vi farliga!

Swim to Win är ett brokigt lag som förändrats konstant under säsongen.Det är bara Aston som är med från början.  Både Piri och Oj har fallit bort och tillkommit har Anna med Imo och Sandra med Peg. Det är nya hundar som verkligen har framtiden för sig och vi hoppas också på att kunna konkurrera nästa år.

Tack å hej tävlingssäsong 2012 och tack alla underbara människor jag haft turen att få umgås med under alla tävlingar! Så skoj vi har!

come back i lydnaden

blev inte riktigt full pott men ett stort delmål blev uppfyllt!

Det var ett år sen jag tävlade lydnad sist och från den säsongens miserabla platsliggningar och koncentrationsproblem som följde på det så har vi lagt ribban betydligt lägre.

Eller egentligen inte men fokus i träningen har legat på att återfå trygghet i platsliggningen och att finna fokus och koncentration i momenten.

Eftersom jag tränar lydnad väldigt sporadiskt så tar det lite tid att få till det. Nu har jag inte tränat knappt på hela sommaren så att tro att jag skulle erövra några tior på comebacktävlingen på hemmaplan var väl inte vad jag tänkte. Nej, mitt mål var att checka av framförallt platsen.

Sen är ju tävlingsdjävulen där på axeln så klart och viljan att få till det där första priset - så visst blev jag besviken när vi inte presterade.

MEN han låg kvar - inte helt lugn och trygg - lite pip och lite lätt rumpa men han låg kvar!!! Platsliggningen var lugn och inget hände!!! Ja, så himla skönt!!

Aston kändes fin innan vi gick in - het men fokuserad. Han gick fint på uppvärmningen. Men så fort jag kliver in på plan så börjar han skälla och hoppa på mig och all koncentration var som bortblåst.
Jag var inte ett dugg nervös så det var inte det - vet inte vad som hände. Kanske att han ändå hade nån spänning efter platsen och att tävlingssituationen blev frustrerande.

Inget funkade i början, han slarvade i linförigheten men skärpte upp sig på slutet.  Ville inte stanna och ville inte lägga sig, spottade ut apportbocken och var allmänt flamsig.
Det han genomförde gjorde han med 9:or  dock.

Ja, skulle jag skratta eller gråta...nu skrattar jag åt honom lilla flamspelle. Kruxet är att jag aldrig vet riktigt vilken Aston jag har med mig in.

Hösten kommer och vi får mer tid för tävlingsmässig onsdagsträning för det är det som saknas tror jag eftersom han kan momenten så himla säkert.

På´t igen bara! Gläds med Anna och Imo och Therese och Jett som fixade fina förstapris och pallplatser! Heja Knivsta!

Wille vallar

Äntligen harmoni och härlig känsla i fårhagen efter allt strul vi haft. Strulet är ju helt och hållet mitt fel som fört över stress och osäkerhet på min fina hund.
Wille har stressat och rusat mot fåren och det har inte känts bra.

Sista månaderna har vi ju gått tillbaka till valpträning och bara fokuserat på att hitta lugn och harmoni och nu känns det som vi är där. Dom rusningar han gör och försöker göra på filmen är mot den stöddiga tackan som ifrågasätter honom. Så egentligen gör han rätt och bra men jag korrigerar ändå för jag vill inte han tillbaka rusningarna.

Åh, va det är härligt att känna samarbete med djuren!

jag har en fin lydnadshund och vallhunden har hittat hjärnan!

Ägnade hela torsdagen åt lydnadskurs för Niina Svartberg på Olandstraktens Bk. Niina var precis så lugn och pedagogisk och kunnig som jag förväntat mig och vi fick med oss en hel del träningstips och tankar.

Jag ville främst få hjälp med rutan och med Astons lite dåliga engagemang i apporteringen.  Rutan har han inte riktigt fått kläm på så som jag trott - utan han har som dom flesta andra hundar inte tagit ut riktmärket i relation till konerna utan i marken. Så när vi flyttade rutan efter varje skick så blev han lite förvirrad och gick inte hela vägen in. Vi ska lösa det genom att ha target i alla skick i en vecka nu och sen plocka bort den - det ska vara en target som inte är synlig från skickstället. Han ska inte se targeten läggas dit. Rutan SKA flyttas varje gång. Jag ska också skicka från längre avstånd - 25 meter - än jag vågat tidigare. Våga vänta ut honom när  han ställer sig fel utan att fastna i det så att det blir en kedja. Utmaningar!! Vill man flytta rutan lättare så flyttas den tlllbaka mot skickstället då hamnar punkten längre bak och tvärtom om man vill utmana och göra det svårare då måste hunden springa förbi sin punkt.

När han hittar in så ställer han sig perfekt!

Apporteringen är precis som jag trodde ett ägande, att inte vilja släppa ifrån sig apporten och därmed dålig motivation till att springa till mig med den.

Det problemet ska vi försöka lösa genom att jag inte ska "ta ifrån" honom apporten utan han ska få springa förbi mig till en belöning. Jag ska också ta hjälp av någon som håller Aston och ger honom apportbocken varpå jag ropar och han ska då förhoppningsvis springa fortare. Varva avstånd när han får sitt varsågod och så småningom höja kriteriet för varsågod till att han måste springa fortare med engagemang.

Vi kikade också på hur jag ska träna in inkallning med ställande och Aston har ett snyggt stå med bra teknik så det är bara att plocka in det.

Vi hann med ett pass till och då var jag lite dåligt förberedd på vad jag ville ha hjälp med. Många andra hade tagit hjälp med fjärren och jag tänkte att det är nog bra att hon får titta på det - det är ju ett svårt moment i dom högre klasserna och det måste vara perfekt.

Kom på att jag inte tränat stå-sitt så jag belönade upp det precis innan det var vår tur...tänkte att det här klarar han inte.
Men han sätter alla skiften i det närmaste helt perfekt!! Goa duktiga Aston - vi har ju inte kört det sen i våras, har ju inte tränat lydnad alls egentligen sen i våras.

Jaha, vad hittar vi på då - ok, kolla på fria följet då där finns alltid nåt att peta i . Hunden går ett perfekt fritt följ - finns inget att tillägga. Jag kan inte annat än glädjas åt honom, han har mognat så himla mycket och vinterns projekt att få honom lugn och koncentrerad har verkligen gett utdelning!

Fick många fina träningstips på vittringsträningen som jag måste komma igång med nu! Metallen måste jag också fräscha upp igen. Nu jädrar ska vi satsa!!

Avslutade med en platsliggning där han ligger alldeles stilla och lugnt - lite pip precis när jag lämnar honom men annars stor förbättring.

Tävling den 2/9 - känns som vi kan klara det!

I pauserna var jag tvungen att bränna ur den lille bcn också - han fick köra slalom och kontaktfält. Det var något magiskt med den här dan på OTBK för även Wille hade huvet med sig. Han satte 90% av alla hans svåra ingångar i full fart och 95% av alla kf som jag verkligen utmanade honom på. Nähä du mig lurar du inte sa han!

Vallade härom dan hos Ann tillsammans med Emelie och gänget - ja halleluja, Wille har mognat även där och han var så fin med fåren. Han fick vårt förtroende efter en kort stund i fållan att gå ut i stora hagen. Min tanke var att låta honom jobba själv utan att jag störde honom och han tog så fina riktiga lugna beslut. Han föste, och gick upp i balans och gjorde allt så rätt och riktigt. Vid två tillfällen rusade han in mot fåren men avbröt sig direkt och det blev aldrig något av det hela. Duktig hund! I fållan kunde han vara nära nära utan att stressa upp sig.

Helst av allt ville jag bara skrika ut min glädje över att han vallade på riktigt - det var sååå himla häftigt!
Men det kan man ju inte göra när man är i fårhagen och hunden precis har lugnat sig och samlat ihop sig...
så det blev bara lite försiktigt..."Emelie såg du - han vallade med huvet!!! "

disk-disk-disk-disk-disk

tjoho, va vi diskar oss just nu hundarna och jag!

Aston har kört några ag 2 or sen uppflytten för att jag tänkte träna och utmana honom rejält på kf tävlingsmässigt. Han har inte klarat det riktigt utan gått för tidigt. Gör om gör rätt!

Nu är han uppflyttad och kommer att köra enbart klass 3 från nästa tävling.

Wille är inne i en disktrend - slalom fortsätter att spöka allt som oftast men när han sätter det så gör han det så himla fint! Mer träning och rutin och förståelse för hur han ska hantera farten behövs.

Våra första skälvande starter i hopptvåan har varit riktigt kul förutom den i Häverö som har varit allas samtalsämnen senaste veckorna - en översvår hopptvåa som inte gav oss med snabba hundar en sportmössa. Nåja, den kan vi glömma och istället analysera helgens lopp som Kenth Svartberg gjort. Vilka gett fin information om läget!

När slalom ligger tidigt i banan och han inte klarar den utan vi måste ta om då brinner det till och han gasar på för mycket även i resten av loppet. Men när vi kommer till nära, tajta svängsituationer så går han lugnt och samlat. Bra känns riktigt bra för framtiden.
Dom svåraste sakerna klarar han som hinder från fel håll och tajta svängar men så fort det blir en raka där han får ånga på så tappar jag honom.
Han ser fortfarande låååånga raksträckor när han får möjlighet - haha, hoppsan gick han i den "fällan" sa Kenth när Wille hittade en alldeles egen raksträcka...

Nöjd med hundarna dom är såå roliga!

Vi fortsätter vår tävlingssäsong men jag måste plocka in tid för mer träning emellan där jag får plocka tillbaka lite svängar och samla ihop den lille bcn. Aston bara mognar och taggar till av sig själv just nu - han är stabil!

På nåt konstigt hundnördigt sätt så längtar man lite till höst och vinter för jag har sååå mycket roligt att träna på - efter varje tävling blir listan längre och längre och längre...ser snart ut som tomtens önskelista :-)

Men ett lopp i mål nu skulle sitta fint!

Vi har nått ett stort mål!

Aston är nu äntligen klass 3 hund på heltid!!! Det satt hårt inne med agilitypinnarna men nu är vi där Aston och jag - nu är det dags att börja kämpa för SM kval! Mitt mål från allra första början var SM 2013 men jag får nog flytta fram det målet till SM 2014. Kommer inte att hinna plocka ihop pinnar så det räcker i år. Det är så tufft och det räcker inte med att nolla för oss utan det hänger även på hur banorna ser ut och hur dom bästa presterar.

Aston har rivit mycket senaste tiden och jag har sett på hans teknik att den blivit sämre och sämre, har funderat lite över dåliga bakdelsmuskler och dålig hoppteknik. Men han är ju egentligen inte jättedåligt musklad och tekniken är egentligen inte jättedålig - han hoppar bara väldigt tajt och ekonomiskt och ibland går det och ibland inte.

Men när jag såg att han såg stel ut och liksom utåtroterade med vä bakben när han gick så bad jag Sandra Strand gå igenom honom när hon ändå var på tävlingen i Dala-Floda. Hon hittade två ömma stela punkter på vänster sida i ryggen. Massage och kyla en gång om dan i en vecka så borde han vara bra igen.

Därför strök jag honom från hopp 3 loppen i helgen och bara körde ag 2 loppen, och i sista loppet satte han alltså en nolla som räckte till en andra plats av ca 40 starter.  Duktiga lilla rödräven!

Wille den lille racerråttan flög gungan i första ag loppet - gör om och gör rätt - disk. Hopploppet var en riktig Wille bana - långa raka linjer, många tunnlar och jag behövde inte jobba jättemycket för han hittade linjerna själv. Slalomingången jobbade jag ut honom på så att den blev lite lättare och han tog den ...pust, en nolla en andra plats och sista pinnen! Nu är den lille i hoppklass 2.

Debuten där på söndan blev lite fort å fel kan man säga - när den lille hunden har fått tävla en massa på springiga raka klass 1 banor hela säsongen utan speciellt mycket svängträning emellan så hittade han bara raksträckor och jag var för mesig i min handling för att styra upp. Men det ska bli så kul att äntligen få börja handla honom på riktigt!!!

En pinne kvar i agility 1 som jag gärna vill fixa snart! Behöver plocka tillbaka hans kontaktfält bara som blivit lite slarviga efter allt tävlande. Och slalom...detta aber....han har såååå svårt att anpassa farten och hinner inte in i rätt port. Men jag hoppas att det löser sig av sig självt med mer rutin. Det satte stopp för ett felfritt lopp på söndan.

Även Emelie och Emil fixade en pinne i hopp 1 och Rose med lilla Kellie vann sitt ag.lopp och är nu klass 3. Supergrattis!!! Alla andra gjorde finfina lopp men hade lite otur med stolpe ut kan man säga!

Helgen i Dalarna bjöd inte bara på pinnar och uppflyttningar utan även på många härliga skratt i Ankis husvagn på lördagkvällen när regnet vräkte ner och blixtar och åska mullrade utanför. Vi är ett så härligt gäng!!!

Jag och hundarna smög tillbaka till tältet medan himlen lystes upp av blixtarna - kröp ner i sovsäcken och kände mig så tacksam över att hundarna inte bryr sig om ovädret utan somnar förnöjt vid min sida.
Söndagen bjöd på strålande sol och värme!

Hur sliten jag än är när jag vänder hemåt efter en helhelg så längtar jag alltid ut igen dan efter - klickar mig in på SBK tävling och letar nya utmaningar!

Känner att jag nog kan klara att nå säsongens mål även med Wille  - att vara uppe i klass 2 även i agility.

rolig bild

på Aston taget i ett av loppen på Skutberget. Det ser faktiskt ut som att han nosduttar slalompinnen, men han går nog bara väldigt väldigt tajt runt pinnarna.

perspektiv ger insikt

Det var inte lång stund jag var besviken över vår missade pinne...nej, nu tar vi nya tag inför helgens tävlingar i Karlstad. Och, i ärlighetens namn så ska man inte vara missnöjd med en åttonde plats av 60 startande!
Aston hade 9 lopp i benen på sex dagar och jag hade 15 lopp i benen på lika många dagar, så då kan man kanske inte räkna med att det där sista krutet skulle finnas där.

Vi ska satsa på lydnaden men inte av samma orsak - utan för att vi tycker att det är kul och för att jag vill. Har fått en fantastisk chans att gå kurs för Niina Svartberg i augusti och det ska bli galet kul!

Men det där med att bli besviken har ju att göra med vilka mål man satt upp och vilka förväntningar man har och vad man så gärna vill prestera.

Det är en drivkraft samtidigt som besvikelsen inte får ta över. Jag tycker att jag allt mer sällan blir besviken och framför allt så sitter inte känslan i så länge som förr i världen. Nu har jag mycket lättare för att vända den känslan till en drivkraft att träna mer och att lägga upp träningspass så att vi ska bli bättre. Jag har mycket lättare för att hitta kraft att plocka fram "jädrar anamma" till nästa tävling nu än förr.

Det lät inte så i mitt förra inlägg men nu har jag perspektiv på det hela och då var jag trött - förbaskat trött och helt dränerad på energi.

Nu har jag samlat nya krafter och längtar till vi får ställa upp på startlinjen igen!

Jag ska fortsätta att jobba med mina tävlingskänslor, jag ska fortsätta att jobba bort känslan av besvikelse. Jag har blivit bättre men jag kan bli ännu bättre!

Jag har utvecklats som tävlingsmänniska och tänker fortsätta att utvecklas som tävlingsmänniska!

Vi har ju alltid roligt ihop oavsett hur det går!

lite funderingar och sammanfattningar efter Wikveckan

Dom sista tre dagarna på Slottshoppet så har det bara varit Aston som tävlat agility klass 2 och hoppklass 3.

I hopploppen har jag verkligen bara gått in för att gasa allt vad vi har, har inget att förlora utan jag har bara kunnat ha skoj och testa vad han klarar. Jag vet att vi ändå inte kommer att kunna samla SM-pinnar till nåt SM nästa år. Så det är bara att ösa järnet, och det har vi verkligen gjort! Aston har varit sååå himla rolig och verkligen gått jättebra. Han får aldrig några stora svängar och han svävar aldrig ut och tar fel hinder om inte jag gör en handlingsmiss. Vi känns rätt samkörda. Dom fel som blir är rivningar... han har svårt med tekniken och glömmer att han har bakben att hålla reda på när han får bråttom. Hans attityd är helt rätt och han gör verkligen sitt allra bästa.

I ag loppen har vi inte haft turen med oss, i första loppet var han sååå gasad och överladdad så det gick inte att få någon kontakt. Superdisk så klart och vi gick av banan. Jag var förvånad för han brukar samla ihop sig på startlinjen...

I andra loppet hoppade han av gungan som så många andra gjorde, jag var övertygad om att vi hade fem fel och att pinnen var borta så jag tog om och vi diskade oss. Det visade sig att domaren aldrig gav oss fem fel utan vi var nollade...

I dagens sista lopp, sista dagen av sex tävlingsdagar som sista startande i sista klassen...ja, vi va trötta både Aston och jag. Såg många snabba fina nollor i mål innan jag gick och värmde Aston och jag var övertygad om att vi inte skulle räcka till. Men jag skärpte upp mig och gick in och tokkörde, drev på honom som jag aldrig gjort förut och han svarade ganska bra - jag tyckte att han gav allt och vi går över mållinjen med noll fel och en bra tid.
Men...känslan sa att det inte skulle räcka och det gjorde det inte heller. Ingen pinne...

Då gick luften ur mig totalt...jag kände att fasiken va tråkigt det är att det inte ska räcka när man har en bra hund som kan så mycket och som inte är jättelångsam. Men att det ändå inte räcker...i klass 2!

Det som är nytt för i år är att det bara är 10% av startfältet som får pinne och att man kan välja att vara kvar i klass 2 även om man är klar för klass 3. Det som också är nytt är att det finns så himla många nya bra, snabba hundar som är så vältränade och har bättre tryck än min tollare.

Det är helt rätt att det ska vara svårare att ta sig till klass 3 och det är helt rätt att klass 2 måste vara mer utmanande och inte bara en mellanlandning från klass 1 till klass 3.

Men förra året räckte det med att nolla så hade vi en topp tre placering och en pinne, nu är vi inte ens där och nosar och då går Aston bättre i år än förra året...

ja,ja jag får ändra fokus och tänka att jag ska fokusera på klass 2 loppen och sen vara nöjd när vi är i trean. Sen kanske jag får fundera på om han bara ska vara en laghund och att vi satsar mer på lydnaden. Det kommer aldrig att räcka hela vägen som jag vill och jag kommer bara att bli besviken och tappa sugen.

Såg loppet sen och jag ser att Aston är trött och att han inte trycker på som han gjort tidigare i veckan, han får några "vobbliga" svängar och där förlorar man direkt 1-2 sekunder och därmed 5-6 placeringar. Det är tufft! I klass tre är 1 sekund kanske 10 placeringar...

Så kanske kanske att jag inte ska kasta in handuken än utan tänka att han är trött och faktiskt har mer att ge, och kanske kanske att han kan öka på några ställen med mer träning och muskler.

Jag är inte den som ger upp i långa loppet även om jag går ner mig och känner mig uppgiven direkt efter ett misslyckande.

Han kommer ju i alla fall alltid att vara med på tävlingar så då kan han ju få köra sina lopp och går det så går det och gör det inte det så får jag väl vara nöjd med att ha en sån fin hund ändå. För han är ju så himla rolig att köra och vi har så kul ihop!

För övrigt så var Slottshoppet en av dom bäst arrangerade tävlingar jag varit på - oerhört proffsigt bemötande och så fantastiskt stämning!

Några har visst haft magen att klaga på leriga banor, dyrt kaffe, för få toaletter...ja, man blir ju alldeles  paff. Hur kan folk överhuvud taget komma på tanken att leta efter saker att klaga på när det är för vår skull som alla dessa arrangörer och funktionärer jobbat dag och natt ideellt för att få ihop ett sånt här gigantiskt projekt! Jag orkar inte ens bli arg på dessa tragiska människor...

Jag och mina fyrbeningar blickar nu fram emot nästa helg i Karlstad då vi kör alla klasser och tar nya tag.

Nu ska vi bara vila! Massera våra slitna muskler och soooooova!

slottshoppet i halvtid

Tre dagars intensivt tävlande på en helt fantastiskt vacker tävlingsplats på Wiksslott i Uppsala. Suveränt proffsigt arrangemang och härlig stämning. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera min sista semestervecka på!

Här är många häftiga, duktiga ekipage att inspireras och lära av, här är alla agilityvänner och jag slutar aldrig att glädjas över hur härlig stämning det är mellan oss tävlande. Man gläds över varandras resultat och peppar varandra att prestera och peppar varandra att se positivt på dom lopp som inte gick som man tänkt sig. Alla nya vänner man träffar och har tid att lära känna lite bättre. Den svenska agilityfamiljen! Visst finns det gnällspikar men dom behöver man ju inte bry sig om, bara tycka synd om!

Aston har gått jättefint, ett nollat lopp i hopp 3 där det inte räckte hela vägen till SM-pinne. Banan var lätt och springig och många gick i mål med suveräna tider. Men Aston är inte så långt efter, 3 sekunder efter vinnaren på en sån bana är jag nöjd med. Vi kan kapa tiderna framförallt i tunnlarna där det känns som att Aston stannar och fikar eller nåt...träna mer på farten där!
 Ett diskat lopp där disken var helt mitt fel, den kom på andra hindret sen körde han kalas hela vägen.
 Han läser mig så fint nu och tajtar in alla svängar utan att riva! Hans slalom är underbart!

Den lille Wille är het och överarbetar allt - fort å fel. Men han känns ändå mer samlad trots att han trycker på onödigt mycket framåt. Han har gjort en hel del fina lopp men med fel och där jag fått ta om  gungan en gång och slalom alltför många gånger. Inför sista klass 1 dagen kände jag att nä nu jädrar får det va slut på diskade lopp - men kände samtidigt att vi är långt ifrån att känna oss säkra på det vi ska göra på banan. Jag lovade i ett svagt ögonblick att bada med kläderna på om jag nollade med honom.

I ag 1 gjorde vi det och det var bara att hoppa i plurret! Det får man bjuda på - skrattade gjorde vi i alla fall!
Och nollan räckte till vinst av runt 90 starter. Duktig hund!

Har på Malins inrådan gjort om lite inför starten - tar av honom kopplet när hunden innan går in för att han inte ska sitta och hetsa och stressa upp sig. Han får jobba och samla ihop hjärncellerna för att inte frestas att springa ut på plan. Det har uppenbarligen hjälpt! Fortsätter så och litar på honom!

Nu är det vilodag - min kropp behöver det men inte mitt huve...
Sen väntar tre dagar med klass 2 och 3 och då ska jag försöka samla ihop mig och Aston så att vi kan ta våra sista pinnar i ag. 2an.
Skulle va så skönt att ha honom som klass 3 hund på heltid!

Agility är inte bara en hundsport, ett fritidsintresse - nej, det är en livsstil som man blir beroende av!

att köra så de ryker...

vad menar man egentligen med det "säget"?

Man hinner med många härliga samtal när man har långa tävlingsdagar och långt mellan loppen. Eva-Britt och jag pratade lite om uttrycket "kör så de ryker".
Vi konstaterade att vi inte riktigt menade samma sak, och att om köra så de ryker betyder att springa fort i alla lägen och trycka på hunden hela tiden så är det inte alltid bäst att köra så de ryker.

Jag menar med uttrycket mest att vara engagerad i hela loppet - det behöver inte betyda att man måste springa det fortaste hela tiden utan att man verkligen inte tappar bort hunden och är nonchalant i handlingen.

Jag har ju två olika hundar - Aston MÅSTE jag alltid köra så de ryker med i den betydelsen att jag måste jobba hårt på varenda hinder och mana på honom verbalt hela hela tiden. Jag är helt slut i mål! Vi kör så de ryker på det sättet!

Wille kan jag inte för allt smör i småland gasa på ännu...jisses amalia det gör han så bra på egen hand. Nej, han behöver få jobba mer ostört och lugnt och sansat hitta vägarna. Så klart måste jag springa men inte på vartenda hinder.
Vi kör också så de ryker men mer mentalt - om vi får strul och jag tappar honom och släpper loppet då blir det kaos och katastrof. Jag måste köra så de ryker i huvet hela tiden och vara här och nu och engagerad utan att hetsa.

Jag vet inte om jag själv förstår mitt resonemang - men jag tror att uttrycket "kör så de ryker" betyder olika för olika människor och hundar.

Hur ser ni på uttrycket? Vad menar ni när ni skriker "kör så de ryker" till era kompisar!

bilder från kanonsabotören

som Emelie Ebler tagit. Tack igen snälla du för fina bilder!

Senaste tävlingarna har varit långt ifrån höjdarresultat - Wille har diskat alla sina lopp, Aston har gjort en del riktigt bra lopp men inte lyckats riktigt att lyfta på benen så vi har dragit på oss fel i form av rivningar, några dåliga kontaktfält har han också bjudit på. Men vi satte en nolla i hopptrean och tog vår första SM-pinne!

 Ja, med den här hopptekniken kan man ju inte annat än riva...:-D

 Men han gör fina hopp också med tajta fina svängar - men han får inte med sig bakbenen riktigt.

 Startritualen har vi etablerat - han låter mycket och är ganska mycket innan start...

 Men på startlinjen är han fokuserad  och puss på dig - nu kör vi!

 Han trycker på i dom flesta lopp och då blir tiderna bra men är han trött och eller varm så springer han inte det fortaste i onödan.

 Kontaktfälten är fortfarande osäkra i tävlingssituationen men...

 dom kan vara så här fina också!

 Och visst kan han hoppa snyggt med!!

 Wille öser alltid oavsett väder, vind, trötthet - han är inte så rivningsbenägen utan hoppar oftast fint - men ibland går det för fort och hej å hå då kan det bli hur som helst...

Det är så kul med actionbilder för man ser sin hund och sitt lopp med andra ögon. 

Bilderna på Wille har Eva-Karin Grönkvist tagit.

vallning

Vallningen fascinerar mig på många sätt, både att det är så fantastiskt att se hur mycket som finns genetiskt hos hundarna men också att inse att det är så galet svårt. Svårt är det för att hunden kan så mycket mer än, i vårt fall,  jag.
Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i stackars Willes hjärna...han måste tycka att hans matte är så konstig.

Det har blivit så fel för oss och det har skapat en massa stress hos mig som lett till stress hos Wille som lett till att han inte litar på mig eller fåren och så rusar han in och biter och stökar i flocken.

Det leder till att jag blir skräckslagen så fort vi går in i en fårhage och jag spänner mig och tappar allt fokus förutom på Wille som bara inte får bråka med dom fina fåren. Jag blänger på honom och glömmer var fåren är var jag ska vara och egentligen vad vi håller med.

Blä! Det har bara blivit konflikter av det hela och jag har dragit mig för att försöka igen - man vill ju liksom inte åka hem till någon och terrorisera deras får. Och det är egentligen ingen som vill ha en sån hund och förare hos sina får.

Men jag vill ju så gärna att det ska funka så Eva Karlsson har hjälpt mig ett par gånger nu att bromsa och backa tillbaka i träningen - gå tillbaka till valpgrundträningsövningar. Det har hjälpt mig att lugna ner mig och släppa kraven och Wille har inte fått en chans att dumma sig när han bara gått runt i liten fålla eller i koppel.

Igår gjorde vi ett genombrott!
Min tanke när jag och Rosemarie åkte till Anki Settervalls fårhage var att bara gå runt och promenera bland fåren helt kravlöst och utan tanke på vallning. Bara vara bland fåren och skapa lugn och harmoni.
Emelie, duktiga Emelie var med och gav lugnande råd! Tack!

Redan när vi kom in i hagen kände jag att Wille var helt annorlunda - säkerligen för att jag var lugnare.

Jag bestämde mig för att ändå försöka fösa-driva (vad är egentligen skillnaden, måste jag lära mig)  lite i koppel och att han fick ligga och hålla fåren i ett hörn. Med en pinne i handen stärkte jag mig själv och fick bättre disciplin på Wille. Observera att pinnen aldrig aldrig aldrig används att slå hunden eller ens mot hunden. Bara som en markering och som ett stöd och som en förlängd arm.

Han lyssnade så fint på "ligg" och "kom så går vi" - några gånger hade han i tanken att rusa mot fåren när vi skulle gå men han ändrade sig och följde med.

Sista vändan kände jag mig så säker på honom att jag släppte kopplet och jag tänkte att han får styra händelseförloppet - jag ska inte lägga mig i. Han föste runt fåren nästan ett helt varv runt 25:an  och anpassade farten så bra, något han aldrig gjort förut. Han la sig när jag sa ligg och höll dom tills jag gick fram och tog kopplet och sa "kom så går vi". Ja, sa han jag är klar - va duktig jag är!
Ja, älskade lilla hund så duktig du är!
Kunde inte sluta att berömma honom!!!  Han tyckte nog att jag va löjlig som tjatade om hur duktig han va - han gjorde ju bara det han velat göra hela tiden men inte kunnat för att jag stört honom!

Vi kommer att klara det här uppdraget - det är jag säker på!!!

Äntligen hittade vi tillbaka till en tro på vallningen!!

semester å tid för tävling

Semestern är här och när andra normala människor längtar efter att lägga sig i en hängmatta och sova länge på morron så ser det helt annorlunda ut för mig...och många andra agilitynördar...

Tidiga mornar, fullspäckade tävlingsdagar, ett oändligt packande in i bilen, ut ur bilen, upp med tält, packa in i tält, packa ihop och packa in i bilen och iväg till nästa ställe för att upprepa samma procedur.

Man är nog lite knäpp men när man väl är på plats i sitt tält i sin osköna campingstol, med ljummet kaffe i termosmuggen,  med sköna pirriga fjärilar i magen så är det härligt och om man dessutom får med sig ett bra lopp eller två därifrån så är det beroendeframkallande!!!

För mig väntar närmast agility för hela slanten:
Kanonsabotören
Gävle
Wikveckan
Karlstad
Gagnef-Floda

sen följer fler tävlingar men vet inte riktigt var och hur vi har det med uppflyttningar.

Eventuellt kan jag våga mig på nystart i lydnad med Aston i september - allt hänger på platsliggningen, om vi fått till den ordentligt.

Men visst ska jag göra som vanliga människor också och bara vara några dagar - åker till stugan och försöker slappa i några dagar!

Vad är det som driver oss som kajkar runt på tävlingar helg efter helg efter helg och som lägger alla sparpengar på tävlingar och allt som hör till? Vad är det som driver oss att välja det framför allt annat?

Det blir ett sätt att leva. Jag älskar kicken som tävlandet ger, jag älskar människorna som jag får omge mig med, jag älskar att resa runt och vara med hundarna dygnet runt. Det är frihet för mig.

Hur känner ni? Vad är det som driver er?

Knivsta Bk i mitt hjärta!!

Att få ihop en tredagars tävling med allt vad det innebär är inte lätt. Månader av planering och gråa hår över hur allt ska gå ihop och man tänker åtskilliga gånger att "varför i hela friden håller jag på med det här???" " Aldrig mer!"
Men när dagen är här och alla samlas för ett gemensamt arbete och alla bara jobbar på och vet vad som ska göras och stämningen är glad och positiv då är det ju så kul!
Man lägger liksom i högsta växeln och bara köttar på! Allt ska funka, man vill göra ett bra jobb, man vill att dom tävlande ska vara nöjda och att våra nya funktionärer ska känna sig hemma och omhändertagna!

Att det ösregnade på lördagmorron kunde vi inte rå över annars har vi gjort så gott vi kunnat och det har gått ihop sig i år igen.

När vi avslutar med en korv me bröd i klubbstugan och en promenad på ängen med alla glada hundar blir det en skön avslutning på en intensiv helg tillsammans med underbara klubbkompisar!

Vi får mitt i allt börja rodda om alla bilar för att det regnat sönder på IPO-planen som varit parkering. Bilar kör fast och Ann går med händerna fulla av bilnycklar till bilar som ska "omplaceras". Tror inte att det märktes så mycket ute på tävlingsplatsen - men lite panik var det då.

Datorn krånglade i ena sekretariatet och funktionärer dök inte upp - men det är sånt som händer och när snälla tävlande ställer upp och hjälper till så löser det sig så fint och jag tror inte att heller det märktes utåt!

Härliga underbara Knivstagänget!!!

Aston har kört tre lopp, ett Agility 2 med en fantastisk attityd - ett kanonlopp om det inte var för att han kom för fort in i slalom och gick fel mitt i nånstans. Jag struntade i det då vi ändå fick en femma på det och körde på eftersom jag var så nöjd med hans fart.

Det första hopp 3 loppet gjorde han väldigt fint men i dom tajta svängarna på maxade hinder så rev han en hel del.
I det andra hopp 3 loppet gick han kanon, jag jobbade som en tok på varje hinder var med i hela loppet och var på rätt ställen vid rätt tillfällen en sketen rivning hindrade oss från en åttonde placering med en tid som räckt till en SM-pinne! Han är med och slåss min lille tollare!

Lagloppen med Wille på söndagen gick vi in i med vetskapen om att vi inte kunde få nåt resultat då Emil är under behandling för sin rygg och Anneli med Gem inte kunde komma. Så Anki med Exit och jag å Wille körde för tränings skull.
Willes Agilitylopp var kanonfint - han kändes så mjuk och följsam och reagerar så blixtsnabbt på mina signaler. Kontaktfälten satt perfekt. Men han hittade en tunnelingång för tidigt och det blev en disk.

Hopploppet blev kaos, många rivningar och sen en slalomingång som inte ville sig, då går han upp i stress och det brinner i hjärnkontoret och inget fungerade sen. Men han är rolig den lille bordercollien med så fantastisk potential!! Älskar hans tryck!

Till och med den finske domaren Seppo Savvikko som vi gick kurs för på fredagen stod lite förundrad och sa : Oj, såna där hundar har vi inte i Finland,  som hittar linjer och hinder så bra!

Hihi, men en sån hund har jag alldeles här hos mig - trött vid mina fötter.

Trött efter en underbar helg och ... sa jag att jag aldrig skulle göra om det här...nej, jag bara skojade nästa år kör Knivsta Bk igen!! Samma helg samma koncept med samma entusiasm och glädje!

en bild säger mer än ord...

...Willes underbara blick på alla dom här bilderna som Emelie Ebler tog på Bro-Håbos lagtävlingar i helgen säger allt!
Vilket fokus han har och vilken energi!

Trots att det än så länge oftast blir fort och fel så är han så duktig och härlig att träna och tävla med!

hundbil

Jag har tänkt köpa mig en Caddy Life och inreda till hundbil - det är så mycket av mitt liv som behöver få plats i en bil och just Caddyn har jag tittat på länge. Planen är att inreda med Robustburar, hade det i Vovon förut och nu har jag Jeppegrindar men tycker att burarna är klart bäst.

Men i min framtida fina bil kommer det ju att finnas möjlighet att inreda på flera smarta sätt frågan är vad som blir bäst...hmmm, jag som har så svårt att bestämma mig.

Ett alternativ är att bygga upp burarna en bit från golvet och då ha plats för grejer under. Då kan man också om det skulle behövas - ta bort baksätena och lägga madrass och sova i bilen med fötterna under burarna.

Alternativ två är att ha förvaring ovanpå burarna men då är jag rädd att sikten bakåt blir för dålig plus att jag är kortast i hela världen och inte kommer att nå så bra...

Tredje alternativet kan vara att bygga burarna på längden och ha en ingång från skjutdörren från sidan. Då kan man ha förvaring bredvid burarna på längden. Och man kan ta bort ett säte då man behöver ha plats för t ex tält.

Finns det fler alternativ?? Jag behöver massor med ideer att brottas med - så ni får gärna delge mig era erfarenheter och smarta lösningar.

Jag borde nog också planera för plats för  fler hundar för det kommer det säkerligen att bli så småningom...

agility väcker känslor

Gårdagens tävling med fyra klass 1 lopp i Flen resulterade i fyra disk.  Det är något man får leva med i den här sporten och inget att gräva ner sig för. Det är bara att gå hem och skriva i träningsboken och lägga upp en plan för nästa träningspass. Men i verkligheten är det inte bara...

I går blev jag verkligen jättebesviken och jättelessen av våra diskar, sådär lessen så att jag var tvungen att ta en promenad med den lille hunden långt bort och torka tårarna. Blir till och med lessen nu när jag tänker på hur dåligt jag förvaltar min fantastiska hund.

Wille är underbar på alla sätt och vis och han har så stor potential, han är så grymt snabb samtidigt som han är smidig och lättsvängd. Kan inte bli bättre!!!

Jag är inte osnabb och egentligen inte skitdålig på handling heller...men...

det blir bara ett virrvarr på banan, jag följer inte min plan och jag missbedömer var Wille ska landa och hur han kan söka det jag visar honom. Varför???

För att jag är feg, för att jag inte litar på varken honom eller mig, för att jag blir stressad och vågar inte springa.

Wille är liksom inte bara snabb han liksom "fjongar" iväg i varje avstamp, kan inte förklara det mer än att han är som en stutsboll fast han stutsar framåt. Öhh!

I alla fall så känner jag att redan på första hindret är jag lost - hinner inte ens tänka på nästa hinder förrän han i några skutt är fyra hinder bort...

Så, vad göra???

Jag vet vad jag ska göra och jag vet vad jag måste göra - men jag vet inte varför jag inte gör det?!

I morron är det nya friska tag - då ska jag springa som ett skållat troll till RÄTT ställe och placera mig, visa honom tydligt och bestämt och sticka som ett skållat troll till nästa rätta ställe...osv. Hur svårt kan det va????

Ok, jag ska inte lägga all skuld på mig själv - det handlar så klart om att den lille hunden måste lära sig att anpassa sin fart till det han ska göra. Att hitta in i rätt slalomingång i 180 knyck är ju inte så lätt i början. Och att korta in sig i svängar från en lång raksträcka  är också nåt som kommer med erfarenhet och mer träning.

Och visst satt kontaktfälten jättefint, han ställer sig dock snett och det måste vi jobba vidare på men ingen tendens till att hoppa!
Han är fokuserad och sansad innan start och han har fin kontakt!

Mycket kan jag glädjas åt - men Maria Dyverfeldt - skärp upp dig, fokusera, spring och var bestämd!!!

Hur svårt kan det va???

kurs och kennelläger

Fyra underbara dagar på Finnbogård hos Mats och Maria Olsson - Knutas.
Två dagar i hällande regn kursade vi för Jenny Damm och två dagar hade vi kennelläger tillsammans med kennelmamma Ann Björkenius och ett härligt gäng Windann hundar och människor.

Just nu är jag fylld av ny kunskap, massor med positiv energi och en känsla av att jag har en riktigt riktigt bra hund och en massa underbara vänner!

Rapport från kursen kommer senare när jag slitit mitt hår färdigt över filmerna jag ska försöka redigera men som en kort summering kan väl sägas att förutom att våra hundar gått fantastiskt bra så har vi fått med oss en massa bra handlingstips som passade både oss och hundarna.  Inte nog med det,  vi har en hel del grundträningsövningar att roa oss med också. Tid - ge mig mera tid!!!


Kennellägret startade med en gruppindelning - F och G kullen mot E och H kullen. Första utmaningen var att trixträna något ingen hund kunde sen tidigare och sen visa upp det.
Alla våra hundar lärde sig snabbt att hoppa genom våra armar så vi gjorde det lite svårare genom att sätta ihop fler övningar med hundarna på rad. Det lyckades och vi vann den grenen!
(norpade bilden från Eva-Karin Grönkvist)

Nästa tävling var att skicka hundarna att hämta saker, så många som möjligt på tid. Kan ju säga att på våra tollarläger har vi fått in betydligt fler saker än nu - men aldrig så konstiga saker. Moster Cissi släpade in en kratta och en stor "stock" bl a. Många skratt bjöds vi på och Wille lyckades få in några saker och hamnade på en fjärde plats. :-)

Bortskämda med god mat och en konstant fikakorg med hembakat har vi blivit och att få umgås med likasinnade, glada människor är fantastiskt.
Kvällarna ägnades åt mer god mat och vin och prat mellan jäspningarna - jisses så trött man blir av av att vara ute på språng hela dagarna.

Emelie, Annelie, Maria, Emma och Ann.

Smillas nos, Anki och Veronika.

Vi provade på att valla i 25:an och många av hundarna va riktigt duktiga bl a Willes syster Gem - vilken liten stjärna!!! Och så lik brorsan Wille...

Ann och Eva hjälpte mig att komma tillbaka på lite valpnivå och hitta tillbaka till lugn och trygghet i hagen. Vi gick bara runt med koppel på och han fick känna på att han hade kontroll och kunde flytta fåren. Ingen panik när dom tittade på honom utan tvärtom blev han lugn när fick kontroll och rätt stöd av mig. Åh, va skönt! Nu vet jag hur jag lugnt och sansat ska fortsätta och jag har ingen panik. Vi behöver inte valla på riktigt förrän han är mogen.

Wille spanar på fåren.

Här är det Veronika med Zeven (Hampus) som provar på fåren.

Vi kunde även prova på spår och agility, spåret hoppade jag över men ska helt klart ta upp det med båda hundarna här hemma så småningom.  Agilityn blev pannkaka med en hund som troligen hade träningsvärk och var alldeles för trött och med en matte som definitivt var hjärntrött efter fyra dagars tränande.

Trött och nöjd!

Tack alla som var med och gjorde dagarna så fantastiskt roliga!

Här är hela det fyrbenta gänget - På bänken: Cissi, "Tomten"Fame, Peg. Till höger om bänken: Flipp, Emil och Opal.  Nedanför :
Wille, Fri, Eye, Gem, Hellen, Exit, Håkan, Zeven, Fanny. Och under bänken gömmer sig Cleo.

Anki och Emelie och jag har stått ut med varandra i alla dagarna och trots ösregn med allt vad det innebär med smuts och lera och blöta skor och strumpor så har vi hållit humöret uppe och skrattat massor. Ni är underbara!

Aston fick också vara med på ett hörn ibland - och han tror nog att han är en bc nu...

Fast när det kom till att hoppa i ån och simma - ja då va han mer retriever...

Det var så härligt att se att alla hundarna glatt sprang och lekte och upptäckte världen tillsammans utan minsta gruff! 

Till Finnbogård vill jag och dogsen tillbaka till! 

Gah...

...majmånad är som vanligt hektisk och med det också spännande! Hinner inte med något känns det som och är ständigt på väg någonstans till något.

Bråda dagar på klubben för att städa och fixa hinder, jaga runt och ragga priser till junitävlingen och träna hundarna för glatta livet. Förutom det vanliga livet som också går på högvarv så här års.

Därför kommer den här semesterveckan som en skänk från ovan...fyra dagar på Finnbogård! Det är som ljuv musik i mina öron!

Fyra dagar med Finnbogårdens goda mat och service i Maria Olssons-Knutas regi!

Först två dagars kurs med världens bästa Jenny Damm - fantastiska Jenny som är så otroligt rolig att kursa för. Den här gången är det lilleman Willeman som ska drillas. Eller rättare sagt det är jag som ska drillas att handla honom. Gulp! Vet vad hon kommer att skrika åt mig...SPRING!!! Och det är precis det jag inte vågar med honom, men jag måste om det så ska innebära att vi krockar och bryter oss bägge två :-)

Efter dom dagarna följer två dagars kennelträff på samma ställe med Windann-gänget. Åh, så fantastiskt kul att få träffa alla gamla och nya Windannhundägare!

Fyra dagar med människor jag älskar och trivs med och med bara det jag tycker allra bäst om att göra på schemat! Jag behöver inte resa till världens ände för att må som bäst - det räcker med att kajka till Västeråstrakten :-D

Tranås - härliga diskar och diskar med humör...

Det där med att alltid belöna hunden och att det aldrig, aldrig är hundens fel när det blir fel...det är något jag mässar om på mina egna kurser och det är något jag faktiskt brukar vara jättenoga med själv men i helgens sista disk kände jag i målgången att det kom för många negativa känslor i mig. Jag tyckte att Aston inte hade presterat som han borde och han fick ingen belöning. Jag var besviken och det gick ut över min hund - dåligt av mig, för när jag tittar på filmen sen så ser jag väldigt mycket som han gör väldigt bra. Skulle han inte ha fått belöning för det?? Självklart!!!

Kolla här:
Bra är kf på balansbommen och gungan, slalom, passagen från långhopp till balans. Resten är faktiskt mitt fel...

Men helgen började ju inte där utan redan på fredagkväll när Emma, Tessan och jag anlände till Hättecamping i Tranås. I vår lilla campingstuga skulle vi då försöka få våra unga hanar att samsas. Det gick förvånansvärt bra, lite mutter var det förstås men till slut kunde dom faktiskt sova och koppla av. Några fick sova på toa för säkerhets skull.

Emma och Tessan var med som sällskap och för att miljöträna sina hundar Bill och Sam - jättekul för mig som annars fått åka den långa resan själv och bo ensam i min lilla stuga. Tack tjejer för en kul helg!

Nåväl, mina lopp då  - var ömsom vin och ömsom vatten.
Jag är väldigt nöjd med Astons attityd och tryck i alla lopp - han har verkligen visat att han kan springa på bra. I hopp 3 loppet vi kom i mål på så visade tiden att utan dom två stora svängarna hade vi definitivt varit i toppen med en fin tid.

Det vi tog med oss hem som vi behöver träna på är:

1. Träna mer på maxade hinder - dom rev han nästan konstant i tajta lägen. Bygga bättre bakbensmuskler så att han orkar trycka ifrån och inte riva.

2. Höga hinder innan tunnel.

3. Svåra slalomingångar med bakombyten.

4. Våga lämna honom i slalom som jag vet att jag kan.

5. Hinderdiskriminering - t ex tunnel-slalom från sista loppet.


Här är första hopploppet klass 3 - Aston river många hinder och vi går i mål med 20 fel.

Söndagens hoppklass 3 är så himla kul, en jätterolig bana som krävde mycket kunskap av hunden på flera ställen. Där fanns både fart, flyt och klurigheter. Aston klarar det strålande ända fram till hopp före slalom där jag kom lite fel (fastnade liksom i leran och jag var inte på plats som jag tänkt mig) en rivning och en vägran blir resultatet av det. Sen fortsätter han att gå som en klocka men jag slarvar på målrakan och han tar inte nästsista hindret så det blev en liten disk.

Men känslan när vi gick i mål var helt underbar - så himla rolig han va att köra!!!

Agilityklass 2 där jag hoppades plocka en pinne. Chansen är borta redan på första hindret som han river. När han sen ramlar av balansbommen på kontaktfältet så tar jag om och diskar oss. Sen blir jag alldeles virrig och håller på att springa rakt in i bommen och slutet blir som det blir. Men kolla va fint han går från slalom och efterföljande kombination! Lille tollaren va han faktiskt kan!

Och sista chansen att få en pinne i agilitytvåan var ju som sagt ingen höjdare.

Helgen avslutades med en trevlig hemresa - och nu vill man ju bara ut igen och igen och igen och tävlingslusten är verkligen väckt till liv igen!

Utesäsong 2012 är här! Underbara känsla!

ideellt arbete...

...är på många sätt jättekul! Man får en inblick i verksamheten, man kan vara med och påverka och man får en massa härliga kompisar!

Jag började engagera mig i styrelsearbete i Uppsala Gymnastik Förening för rätt många år sen när jag tröttnade på att saker och ting inte fungerade men framförallt att jag tröttnade på att jag bara gnällde och klagade utan att göra något åt det som inte fungerade.

Nu sitter jag sen tre år (tror jag) i agilitysektorn i Knivsta Bk(inte av samma orsak) och det är precis som det är - både kul och jobbigt!

Vi arbetar hårt hela året med en massa saker för att alla våra agilityaktiva ska kunna träna, tävla, gå kurser,  för att hinder ska finnas på rätt ställe, för att hinder ska vara hela, för att det ska finnas priser på tävlingarna, för att anmälningar till tävlingarna ska fungera, för att det ska finnas träningsgrupper för alla som vill, klippa gräsmattan, för att det ska finnas mat till funktionärer och tävlande, för att det ska finnas kurser och bra kursupplägg för både nybörjare och elit, för att det ska arrangeras föreläsningar, fester, städdagar och andra aktiviteter, för att instruktörerna ska få gå kurser och bli peppade och inspirerade, för att leta domare och boende och transport till dom, för att sätta ihop funktionärsscheman, för att köpa in nya hinder, för att besvara diverse önskemål och klagomål...

Ja listan kan göras ännu längre...

Allt det här gör vi under hela året.

Det betyder att dom flesta i klubben har ett väldigt fint agilityfat serverat mest hela tiden!

Det som gör att jag funderar på att lägga ner engagemanget är när det är dags för  t ex hinderfix, hinderflytt eller liknande - då står vi där ensamma förutom några till tappra som alltid ställer upp.
Det som borde vara i allas intresse är visst någon annan som ska göra...alla vill träna och ta del av kurser och liknande men att se till att vi har fina, hela hinder som hundarna inte gör illa sig på - det är någon annan som ska göra.

Men, av alla (vi är ändå distriktets största agilityklubb) så har ynka 8 (!) stycken anmält sig till städdagarna...jösses...

Jag blir så besviken och känner mig maktlös, energin rinner ur mig och jag tappar lusten totalt att fortsätta jobba gratis för andra.

Det finns inga undanflykter - alla har lika mycket att göra vid sidan om, alla har jobb, barn, familj, andra föreningar, långt att åka etc etc . Om alla gör något litet så blir det inte så mycket för ett fåtal.
Vi gör ju det här för vår egen skull, för vår egen hobby och vårt stora intresse som vi har gemensamt!

Vi har dock världens bästa funktionärer som allt som oftast ställer upp jämt! Och som alltid får beröm av domare och tävlande! Stor eloge till alla klubbkompisar som funktionärar!!!
MEN sektorn behöver uppbackning annars dånar vi...

Tack å hej nu känns det lättare...