Tranås - härliga diskar och diskar med humör...

Det där med att alltid belöna hunden och att det aldrig, aldrig är hundens fel när det blir fel...det är något jag mässar om på mina egna kurser och det är något jag faktiskt brukar vara jättenoga med själv men i helgens sista disk kände jag i målgången att det kom för många negativa känslor i mig. Jag tyckte att Aston inte hade presterat som han borde och han fick ingen belöning. Jag var besviken och det gick ut över min hund - dåligt av mig, för när jag tittar på filmen sen så ser jag väldigt mycket som han gör väldigt bra. Skulle han inte ha fått belöning för det?? Självklart!!!

Kolla här:
Bra är kf på balansbommen och gungan, slalom, passagen från långhopp till balans. Resten är faktiskt mitt fel...

Men helgen började ju inte där utan redan på fredagkväll när Emma, Tessan och jag anlände till Hättecamping i Tranås. I vår lilla campingstuga skulle vi då försöka få våra unga hanar att samsas. Det gick förvånansvärt bra, lite mutter var det förstås men till slut kunde dom faktiskt sova och koppla av. Några fick sova på toa för säkerhets skull.

Emma och Tessan var med som sällskap och för att miljöträna sina hundar Bill och Sam - jättekul för mig som annars fått åka den långa resan själv och bo ensam i min lilla stuga. Tack tjejer för en kul helg!

Nåväl, mina lopp då  - var ömsom vin och ömsom vatten.
Jag är väldigt nöjd med Astons attityd och tryck i alla lopp - han har verkligen visat att han kan springa på bra. I hopp 3 loppet vi kom i mål på så visade tiden att utan dom två stora svängarna hade vi definitivt varit i toppen med en fin tid.

Det vi tog med oss hem som vi behöver träna på är:

1. Träna mer på maxade hinder - dom rev han nästan konstant i tajta lägen. Bygga bättre bakbensmuskler så att han orkar trycka ifrån och inte riva.

2. Höga hinder innan tunnel.

3. Svåra slalomingångar med bakombyten.

4. Våga lämna honom i slalom som jag vet att jag kan.

5. Hinderdiskriminering - t ex tunnel-slalom från sista loppet.


Här är första hopploppet klass 3 - Aston river många hinder och vi går i mål med 20 fel.

Söndagens hoppklass 3 är så himla kul, en jätterolig bana som krävde mycket kunskap av hunden på flera ställen. Där fanns både fart, flyt och klurigheter. Aston klarar det strålande ända fram till hopp före slalom där jag kom lite fel (fastnade liksom i leran och jag var inte på plats som jag tänkt mig) en rivning och en vägran blir resultatet av det. Sen fortsätter han att gå som en klocka men jag slarvar på målrakan och han tar inte nästsista hindret så det blev en liten disk.

Men känslan när vi gick i mål var helt underbar - så himla rolig han va att köra!!!

Agilityklass 2 där jag hoppades plocka en pinne. Chansen är borta redan på första hindret som han river. När han sen ramlar av balansbommen på kontaktfältet så tar jag om och diskar oss. Sen blir jag alldeles virrig och håller på att springa rakt in i bommen och slutet blir som det blir. Men kolla va fint han går från slalom och efterföljande kombination! Lille tollaren va han faktiskt kan!

Och sista chansen att få en pinne i agilitytvåan var ju som sagt ingen höjdare.

Helgen avslutades med en trevlig hemresa - och nu vill man ju bara ut igen och igen och igen och tävlingslusten är verkligen väckt till liv igen!

Utesäsong 2012 är här! Underbara känsla!

ideellt arbete...

...är på många sätt jättekul! Man får en inblick i verksamheten, man kan vara med och påverka och man får en massa härliga kompisar!

Jag började engagera mig i styrelsearbete i Uppsala Gymnastik Förening för rätt många år sen när jag tröttnade på att saker och ting inte fungerade men framförallt att jag tröttnade på att jag bara gnällde och klagade utan att göra något åt det som inte fungerade.

Nu sitter jag sen tre år (tror jag) i agilitysektorn i Knivsta Bk(inte av samma orsak) och det är precis som det är - både kul och jobbigt!

Vi arbetar hårt hela året med en massa saker för att alla våra agilityaktiva ska kunna träna, tävla, gå kurser,  för att hinder ska finnas på rätt ställe, för att hinder ska vara hela, för att det ska finnas priser på tävlingarna, för att anmälningar till tävlingarna ska fungera, för att det ska finnas träningsgrupper för alla som vill, klippa gräsmattan, för att det ska finnas mat till funktionärer och tävlande, för att det ska finnas kurser och bra kursupplägg för både nybörjare och elit, för att det ska arrangeras föreläsningar, fester, städdagar och andra aktiviteter, för att instruktörerna ska få gå kurser och bli peppade och inspirerade, för att leta domare och boende och transport till dom, för att sätta ihop funktionärsscheman, för att köpa in nya hinder, för att besvara diverse önskemål och klagomål...

Ja listan kan göras ännu längre...

Allt det här gör vi under hela året.

Det betyder att dom flesta i klubben har ett väldigt fint agilityfat serverat mest hela tiden!

Det som gör att jag funderar på att lägga ner engagemanget är när det är dags för  t ex hinderfix, hinderflytt eller liknande - då står vi där ensamma förutom några till tappra som alltid ställer upp.
Det som borde vara i allas intresse är visst någon annan som ska göra...alla vill träna och ta del av kurser och liknande men att se till att vi har fina, hela hinder som hundarna inte gör illa sig på - det är någon annan som ska göra.

Men, av alla (vi är ändå distriktets största agilityklubb) så har ynka 8 (!) stycken anmält sig till städdagarna...jösses...

Jag blir så besviken och känner mig maktlös, energin rinner ur mig och jag tappar lusten totalt att fortsätta jobba gratis för andra.

Det finns inga undanflykter - alla har lika mycket att göra vid sidan om, alla har jobb, barn, familj, andra föreningar, långt att åka etc etc . Om alla gör något litet så blir det inte så mycket för ett fåtal.
Vi gör ju det här för vår egen skull, för vår egen hobby och vårt stora intresse som vi har gemensamt!

Vi har dock världens bästa funktionärer som allt som oftast ställer upp jämt! Och som alltid får beröm av domare och tävlande! Stor eloge till alla klubbkompisar som funktionärar!!!
MEN sektorn behöver uppbackning annars dånar vi...

Tack å hej nu känns det lättare...

Tävlingsdebut med Wille

Äntligen var det då dags att ställa upp på startlinjen med världens bästa Wille. Man skulle kunna tänka sig att jag skulle va jättenervös inför debuten med tanke på hur snabb han är och hur otajmade vi är än så länge. Men på nåt sätt så kände jag ett lugn och ett skönt fokus. Jag tror att Wille kände samma sak för han va taggad men inte stressig eller skällig eller jobbig på nåt sätt.
Han kampade och hade fokus på mig samtidigt som han så klart gick igång på att det var agility på gång, på startlinjen kändes han samlad och fokuserad.

Första agilityloppet i Nacka hoppade han kontaktfältet på balansbommen som var hinder 2 - valde att ta om och därmed diska oss. Vi tappade fokus och det blev strul på flera ställen.
Hopploppet gick desto bättre, trodde att vi hade en vägran innan slalom när vi gick i mål men va glad över ett lopp med bara fem fel då jag hör "noll fel" i högtalaren. Domaren hade tagit bort vägran!
Nollat lopp en fjärde plats och pinne!

Lagga dag 2 - nollar agilityloppet och placerar oss 2:a och pinne. Rätt bra kf på A-hindret och en jättebra gunga.

Hopploppet blev fort och fel!

Är så nöjd med den lille bordercollien!!! <3

Hoppklass 1 Nacka

Agilityklass 1 Lagga

just ja...

vi gick vallningskurs hos Eva Karlsson i söndags. Ett härligt Windanngäng där flera imponerade stort! Två av Willes kullsystrar var där och visade upp jättetjusig vallning - dom hade kommit så långt och var så duktiga.

Wille då jo, han gör väldigt mycket som är fint - hans flanker är vida och fina och vänstervarvet är sagolikt. Om jag inte blev så förbaskat yr i huvet skulle jag gå vänstervarv typ hela tiden...
Höger är svårare tycker han och i varvbytet blir det svårt och när han får ögonkontakt med nåt får så rusar han in i flocken och får munnen full med ull...inte kul alls.

Vi försökte komma åt det i lilla fållan där vi helt enkelt tvingade honom att vara nära och sen korrigera med en "arg" harkling så fort han fick rusatanken i ögonen. Det gällde att vara vältajmad och hinna på honom innan han rusade in.

Sista passet i fållan gick fint - något hände i huvet på honom, han vågade gå nära och försöka flytta fåren med min stöttning och han vågade stå nära utan att få panik. Han kändes mycket lugnare!
Och jag...ja, jag gick visst med ett fånigt leende där inne...för det var verkligen så befriande att kunna känna sig lugn och trygg och att känna ett uns av att lita på honom.

Tack Eva för hjälpen!!!

Vallning är kul och så kul att både jag, Anki och Emelie bokade in ett pass hos Christer ? nästa vecka.
Fler pass hos Eva vill jag också hinna med  nu när vi hittat en bra känsla.

Lägger in en stulen bild som Ann Björkenius tog på kursen - han är så fin min lille Wille!

torsdagsgänget

är en alldeles nybildad lydnadsgrupp. På initiativ av bl a Anki Settervall så sattes den här gruppen ihop med tanken att strukturera upp träningen,  hjälperna och feed-back från kompisarna.

Vi är åtta stycken med unghundar och klass 1 hundar men alla med högt uppsatta mål för framtiden.

Upplägget är seriöst och genomtänkt och kommer att tillföra så mycket till oss alla.

Vi börjar med att maila till alla två dagar innan träningen vad vi har tänkt träna och vad vi vill att alla ska titta på. Man kan själv koppla av helt och gå in i bubblan med sin hund och lita helt på att dom runt omkring säger till när man ska belöna.

Alla får varsin uppgift t ex att agera domare, tävlingsledare, störning, en kan titta på hundens attityd, en kan titta på hur vi tvåbenta rör oss etc.

Första passet är  ca fem minuter per hund, alla andra antecknar under tiden. När alla kört går vi in och utvärderar och ger feed-back. Konstruktivt!
Sen går vi tillbaka ut och kör pass 2 likadant men kanske med nya moment.

Så himla bra att få så många ögon som ser och så många med nya tankar och ideer och erfarenheter.

Alla i gruppen blir lika mycket sedda och får lika mycket hjälp, inga långa tradiga pass för hunden och konstruktiv kritik där alla från början vet vad man vill ha hjälp med att se.

Till en början ska vi träffas varannan torsdag. Varje gång börjar och slutar med platsliggning - det kommer att bli sååå himla nyttigt för Aston.

Tack Anki för att du drog igång det här!

Att det funkar i en träningsgrupp är A och O för att man ska växa och utvecklas. Det är så mycket roligare att träna när man vet att alla är engagerade. Det gäller både i lydnaden och agilityn.

Det är så mycket mer lärorikt när man kan dela med sig av sina erfarenheter och tankar och när man kan lita på att dom andra runtomkring ser och hjälper och stöttar.