Agilitytävlingar som är det roligaste som finns, agilitymänniskor som är dom skojigaste och mest energifulla vännerna, den pirriga jakten på ett nollat lopp, gåshud när man ser andra köra kanonlopp...vart tog allt det vägen...vart tog känslan vägen...vart tog glädjen vägen?????
Jag vet inte - men nånstans på vägen under det senaste året har allt det där försvunnit och bytts ut till prestationsångest, sorg, besvikelse, en känsla av misslyckande, dåligt självförtroende, bitterhet, tårar och frustration. Vännerna finns kvar och glädjen för träning och kursande finns kvar!!
Måste man tävla?? Måste man prestera? Måste man ha det som drivkraft för att orka träna noggrant och målinriktat? Jag vet inte? Jag ska prova, för nu slutar vi att tävla agility jag och dom stora hundarna. Det är så hårt att inse att vi inte kan och inte gör resultat och att vi inte är tillräckligt bra för att ha i klass 3 att göra och nåt annat alternativ finns inte. Vad ska man tävla för om inte SM-pinnar?
Det är hårt när man har en hund som dom få gånger han sätter en nolla oftast hamnar utanför pinnplats trots att han faktiskt är riktigt bra. Det är hårt när man vet att den andra som kan konkurrera har fel människa med sig.
Något har blivit riktigt fel i människan Maria som en gång hade en drivkraft, en nerv, en känsla och en vetskap om att vi är ganska bra, ett hopp om att vi kan prestera och en glädje för varje lopp...något har blivit fel i mig när jag åker till tävlingar och känner mig tom redan innan, när jag parkerar bilen och längtar tills jag får åka därifrån, när jag banvandrar och har gett upp redan på första varvet och tänker att vi inte kan, när jag står på startlinjen utan en enda känsla - inget pirr, ingen nervositet, inget jävlar anamma, ingen glädje, utan hopp med bara en tanke - hur ska jag lösa det här??
Jag tappar Wille på en mikrosekund och han tar första bästa hinder - disk, i alla lopp. Jag tappar Aston och han går upp i stress för att han känner att jag inte stöttar honom, han river eller tappar fokus och diskar sig. Dom hoppar sina kontaktfält som vi tränar så mycket och som dom sätter så fint på träning.
Jag går i mål som en disktrasa - vill inte ens belöna hundarna utan bara gå därifrån med sänkta axlar och ännu ett misslyckande i ryggsäcken, tävling efter tävling.
Fan, fan, fan...men att bli omsprungen på första varvet tävling efter tävling tar för mycket på psyket, jag är mentalt slut och jag måste hitta energi igen.
Beslutet var oundvikligt - innan jag tappar glädjen med hundträning överhuvudtaget så slutar jag här och nu. Vi ska träna och kursa och om jag känner att jag - vi är redo så är vi nog tillbaka till nästa sommar.
Däremot känner jag glädje och spänning inför att starta klass 1 med lille Speed - det lilla yrvädret. Klass 1 ska bli kul - det är ingen lätt match det heller men känns inte oövervinnligt. I mars nästa år får han starta :-)
Och kanske kanske att Aston och jag kan träna oss till en start i lydnadsettan igen.
Det är sorg hos Maria å hundarna idag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar