Välkommen Mog-urs Mr Speed!!

Den svarta lilla valpen har stormat in i vår flock och jag är helt såld på honom! Han tar sig an alla nya saker här i världen med glädje och självsäkerhet, inget är läskigt eller skrämmande. Han leker och kampar och kommer till mig med sina saker för mer lek, från första stund. När han blir trött somnar han tryggt i min famn var vi än befinner oss - även i Knivstas inomhushall där ljudnivån och glädjen står högt i tak :-)

Han är tuff och förbaskat söt! Undrar vad det blir av honom...ett oskrivet blad och en utmaning!

Aston och Wille har väl inte varit lika imponerade men det tar sig, Aston har alltid varit en stabil valpfarbror. Han närmar sig sakta men säkert och har en beskyddande roll - Speed tyr sig till honom och bjuder upp till lek och lägger sig nära. Wille däremot tycker inte om valpar...hua dom är vassa där fram...
Men han lär sig att gå undan istället för att bli sur, och nu kan han till och med visa lite nyfikenhet på den lille valpen. Han går fram och nosar när han är lugn och ligger hos mig, kommer med leksaker och lägger framför valpen som om han ville leka. Det ordnar sig nog med flocksammansättningen så småningom.

Men man får ha ögon både här och där så inget händer och kompostgaller och burar är guds gåva till hundägaren :-D

Gillar min Mudi så här långt! Gillar honom skarpt!

valplängtan

Min lille svarte valp är född, det blev en tik och fem hanar varav två av hanarna är små. Hoppas ju på en mediumhane!

Ändrade mig som tur var till hane då jag tror att det passar bättre in i flocken och jag känner starkt att jag inte är beredd att ta allt som kommer med en löptik.

Och det var ju tur eftersom det bara blev en tik och den redan var tingad!

Nu är dom två veckor gamla och har precis öppnat ögonen, ett gäng små söta råttungar.

Det känns så spännande att lära känna en ny ras, en ny individ och att få starta upp med valpgrundträning igen som är så himla roligt! Nu känner jag dessutom att jag inte har nån brådska - jag har ju Aston och Wille att köra med och tävla med, så den lille ska få noggrann grundträning och mycket passivitet...hrm hrm - inte min starka sida i träningen men den här gången ska jag verkligen lägga tid på det!

Den lille svarte går just nu under namnet Mr. Speed eller Mr Spirit. Det är uppfödaren som sätter Mr eller Mrs före namnet på sina valpar så det får hänga med.

Namnfunderingarna fortsätter medan valparna äter och växer och har ni nåt bra namnförslag så är jag öppen för förslag!

Här är lite bilder på gänget:

www.mog-urs.zoomin.se

i Galleri - Hydra-Månelitter 15/9-13 finns fler bilder :-)

att vända på tankar och känslor...

är inte så lätt men ett måste om man vill prestera!

Jag blickar tillbaka på en tävlingssäsong som till en början känns skit  - jag har inte nått mina mål och inte presterat som jag har velat. Aston har inte satt en enda nolla...!!! En statistik som känns så orättvis med tanke på hur bra han kan gå. Wille har varit heaven or hell...

Jag har haft alldeles för mycket omkring mig för att kunna fokusera fullt ut så som det krävs för att prestera. Jag har under sommaren gått igenom en skilsmässa, letat lägenhet, hittat lägenhet flyttat och haft allmänt kaos runt mig och inom mig.

Märker nu när det börjar lugna sig och det är mer harmoni hur mycket det påverkar både mig och hundarna.

I helgen som gick satte Aston sin första stabila nolla! Banan var snabb och startfältet litet så vår 8:e plats räckte inte till pinne. Men så fint han gick, i mål på samma sekund som många snabba topphundar! Känslan var sååå himla skön! På lördan gjorde han två fina lopp med fem och tio fel. Så nära och så bra han kan . Wille gjorde två fina lopp av tre på söndan - på lördan va han för gasad. När han går bra så är det så fantastiskt roligt att köra honom, han är följsam och svänger fint och vilken fart!!! Vårt bästa lopp fick vi fem fel i slalom - vi låg tre sekunder efter vinnaren trots att vi tog om i slalom och han hade en stor sväng á två sekunder. Det blir bra när vi får ihop det!

Men det där med att vända på tankar...

För tre veckor sen åkte jag till Kista för att tävla -på plats känner jag mig trött och sliten. Vill inte ens tävla, tycker att banan är dålig, människor är tråkiga och jag vill helst åka hem. Försöker ladda med musik i öronen på banvandringen men det hjälper sådär. Kan inte fokusera, har ingen energi. Gör två skitlopp med båda hundarna. Sätter mig i bilen och känner mig gråtfärdig. Men så tänker jag - vad vill jag? Vad är det som ger mig energi? Vad är det som ger mig glädje? Jo, agility och tävlandet och alla härliga vänner som finns där.
Skärp dig! Fokusera, gå ut och ha kul - hinder för hinder med energi och glädje! Kom igen!

  Aston sätter inte sitt men vi har kul, Wille gör ett fint lopp nollat men med stora svängar! Vi går in på en fjärdeplats.

Känner mig nöjd och glad över att ha kommit runt men tänker att det nog inte räcker så långt med tanke på dom stora svängarna,  tar en promenad i skogen då dagens domare Anna ringer upp mig och undrar om  jag vill ha ett cert????
OM jag vill!!! Vi tar vårt första cert och en SM-pinne jag och Willevessla!!

Så ge aldrig upp!!! Plocka fram det där lilla extra och ge järnet! Det kan löna sig och vips så har man glädje och energi igen!

Ge aldrig upp dina drömmar!!!

Klass 3 - hur gick det till??

Vi var ju i klass 1 nyss...

Wille va inte lätt att få ur klass 1 - alldeles för många lopp som gick fort och fel. I klass 2 passade vi bättre med lite mer handling och svårigheter. Trots det diskade vi oss lopp efter lopp - sammanlagt 25 raka diskar...började kännas hopplöst och jag tänkte på allvar lägga ner.

Men diskarna blev bättre och bättre och känslan började infinna sig - vi började jobba tillsammans och det var så nära så många gånger.

Till slut satte vi en nolla i Knivsta!

Värmland gick inge vidare men känslan va bra i många lopp. Vi åkte vidare till Gagnef-Floda och deras dubblerade kvällstävling. Börjar med en disk, sätter sen ett så himla skönt lopp! Allt sitter som det ska och vi vinner klassen. Hopploppen är vingligare - det går fort och jag måste vara med varenda millisekund annars är det rökt. Sätter det första omän med stora svängar och nödrop - tvåa och pinne! Diskar det andra där jag är lite för offensiv - ville testa min lille hund litegrann!

Sen följer några sköna dagar i Dalarna med sol, bad, grill och kärlek! Skön avkoppling i väntan på helgens stora tävling på samma plats. Alla klasser och från lugn och tystnad förvandlas Gagnef-Flodas klubbcamping till en myllrande festplats. Härligt!

Nu gäller det debut i hoppklass 3 och sista pinnen i Ag 2 ska vi kämpa om!

Debuten blir vinglig - svåra banor och en lite trött hund och lika trött matte. Men vi tar den sista pinnen i Ag 2 och Wille är nu en klass 3 hund!!!


Hallå världen - Wille och jag är i klass 3!!!

Aston då mitt lilla tollartroll...

Ja, vad ska man säga...han är ju bara sååå himla bra och vi får beröm för hur häftig han är. Men det är alltid nåt som strular i våra lopp så vi lyckas inte sätta en enda nolla på hela säsongen. Vad är det som går fel??
Kontaktfälten är värre än nånsin och jag släpper inte igenom nåt dåligt även om vi inte fått fel! Alla agilitylopp diskade!

Vissa hopplopp är ruggigt bra men vi stressar upp varandra och min handling blir slarvig och så vips så kommer en rivning eller en disk.
Känns faktiskt riktigt orättvist med tanke på hur bra han är och hur bra han trycker på nu!

Kanske han behövde en säsong till för att mogna och att vi får satsa på nästa säsong. Hur som helst så är han fantastiskt rolig att köra!

Sommartävlingssäsongen lider mot sitt slut och jag kan ändå blicka tillbaka på en fantastisk sommar med många häftiga lopp, roliga stunder  med vänner, sköna sommarkvällar med bad för både hund och människa. Nöjd med mina prestationer och min plan för vintern.

Vad händer mer...jo, min lilla Mudi är gjord.
Mog-Urs Hydra och Mog-Urs Måne är parade och valpar beräknas i mitten av september. Jösses så spännande! Hane eller tik? Har inte bestämt mig - kanske att det blir en hane om det blir en liten en. Vi får se och vi får se om det blir en till mig?!

Sommaren går mot höst - lite vemodigt men livet tar många nya vägar och det blir spännande.

Snart flyttar jag själv till lägenhet i Knivsta och nya problem uppstår - men jag tror att jag ska få saker och ting att fungera även med en liten valp. Jag har ju så bra vänner omkring mig!

I vallningen händer det grejer med Wille! Han har blivit så himla fin sen jag förstod att han behöver få jobba självständigt utan att jag är där och petar och lägger mig i för mycket.
Vallning är helt plötsligt riktigt roligt!

Nya lärdomar

efter tävlingarna i Värmlandsrallyt.

Aston bästa lopp med endast en rivning och en tid som kunde ha konkurrerat...han kan dock trycka på lite mer och jag kan definitivt lita mer på honom och sticka fortare när jag har visat på. Han blir lite hängande över hindren och det kostar tid. Men han är i fin form nu min tollare!

Willes bästa...
Han va så lyhörd i det här loppet fram till sista tunneln - jag trodde vi hade en femma på att jag sprang in i slalomen och tappade lite flytet i en microsekund så jag ropade för sent på honom i tunneln och då drar han rakt fram. Trodde vi hade en vägran där så jag väljer att ta om för att få till svängen rätt. Men vi var tydligen nollade fram till det...gah!!! Jaja, investerade nog för framtiden i att man ska lyssna i tunnlar!

så nära så nära...

nollorna är nu!
Från noll koll till att nästan sätta så fina lopp med båda hundarna! Det är så kul att tävla nu och jag känner att vi snart snart sätter det där perfekta loppet som man drömmer om!

Nästan nolla om inte jag fått solsting och tappat bort bort mig på sista hindret - gah!

Två nästan lopp med Wille i Fagersta.

Vi fortsätter vår agilitysommarturne till Värmland om två dagar med nya utmaningar och försök att plocka pinnar och skojiga moments!

Kärlek

Agilitylivet med hundarna och alla lika nördiga vänner är livet - det ger mig all energi jag behöver för att leva.  Det är gemenskapen, det är glädjen, det är adrenalinet, det är den underbara jakten på det perfekta loppet, det är nervositeten för sina vänners lopp,  det är pirret för sin egen prestation, det är värmen och skratten, det är lusten att träna mer, att göra det bättre, att bli bättre, det är kontakten med den fyrbenta lilla vännen som är så mycket mer än bara en hund. 

Det är inte alla som förstår tjusningen med allt man försakar och ger upp för att få den korta stunden av total lycka - alla behöver inte förstå, jag vet vad som ger mitt liv mening!

Aston och Wille i bilder (tagna av Emelie Ebler) -  och jag vet att dom känner som jag när vi är ute på vift!