Nu börjar våren att ge sig till känna - dock inte i form av värme och smältande snö och träningsbara planer...än.
Men tempot, livstempot börjar skruvas upp så där härligt jobbigt och utmanande!
Har kursat ovanligt lite under vintern och har ovanligt lite kurser på gång med mina egna hundar, har känt att jag liksom vill träna på i lugn och ro i år och inte blanda in så mycket olika tänk som gör både mig och hundarna förvirrade.
Vi har en återkommande kurs för Veronika Bache en gång i månaden som är superbra - gillar verkligen hennes handlingstänk och hennes glada pedagogiska sätt att drilla oss. Vi får läxor varje gång och det sätter ju press på att fokusera träningen mer.
Anmälde mig och Wille till en tvådagars kurs för Jenny Damm nere hos henne i Getinge men hamnade på reservplats och vågar inte chansa på att få den. Så Anki med Exit och jag bestämde att vi bokar in privattimmar för Jenny istället och åker på en liten semestertripp till vackra Halland i augusti istället. Det blir kalas!
Går A1nu - alltså instruktörsutbildning steg 1. Har ju haft flera kurser tidigare på klubben men vill gärna ha mer kött på benen och dessutom är det bra med papper på det man gör och kan.
Gillar verkligen att hålla kurs och kommer troligen att försöka gå vidare med A2 när tillfälle ges.
Vi är ett kul gäng med majoritet från Knivsta Bk som går och vi har världens bästa instruktör i Eva-Marie Wergård som drillar oss. Hon är suverän på att entusiasmera och hennes energi smittar av sig.
Hela gänget är på samma nivå och när E-M bad oss diskutera både det ena och det andra så var det som att trycka på en knapp - sorlet steg och diskussionerna var i gång direkt. Älskar det! Så här skriver hon själv i sin blogg...
"Lördag och söndag spenderades på Knivsta Bk där jag drillade kommande agilityinstruktörer - hur roligt som helst. De var helt galet bra, och vi fick till oerhört bra diskussioner. Med ett sådant här gäng är det hur lätt som helst att få tiden att gå - kändes som att vi kunde fortsatt ett par timmar till. Ett grymt kompetent gäng agilityförare! Verkligen nöjd med hur allt blev. Ser massor fram emot nästa omgång.
Ja, det gör vi också!
Vi ska till nästa kurshelg planera en nybörjarkurs från början till slut och också planera en föreläsning om hinderinlärning -mitt hinder blev slalom som verkligen går att göra hur mycket som helst om. Men 15 min. har vi på oss att prata så det gäller att bara ta det viktigaste. Kul!!!!
Min hjärna tog fart direkt så nu sitter jag med planeringar för både slalomföredrag, nybörjarkursplan som ska lämnas in och bedömas samt min egen grundkurs som jag ska ha på klubben i april.
Har fått nöjet att privatträna några ekipage också och så har Emelie och jag hållt kurs i Bälinge i vinter så det rullar på!
Och så är tävlingssäsongen i antågande - Jippi!
Börjar med en fyradagars över påsken i Rättvik - två dagar klass tre med inte mindre än fem lopp om dan. Till vår stora glädje är det många agilitylopp som vi kan ha chans att ta in några SM pinnar på. Vi behöver alla vi kan få om vi över huvudtaget ska kunna tänka tanken på SM...
Det fortsätter med två dagar klass 1,2 och Wille ska få utmanas på lite svårare banor. Superkul!
Det enda som känns som smolk i bägaren är att det är så oerhört jobbig miljö i Rättviks Körhall - både för hundarna och människorna. Mina Tinnitusöron tar stryk och jag åker oftast hem med huvudvärk. Hundarna blir lätt stressade av allt skällande - jag brukar försöka ha mina i bilen så mycket som möjligt om det inte är för kallt. Varför i hela friden låter folk sina hundar sitta i sina burar runt läktare och banor och tokskälla???? Jag fattar inte det!! Det är ok med en laddad hund - har själv en högljudd tollare som behöver få ut sin energi innan start på nåt sätt men jag försöker i alla fall att dämpa honom. Men att hundarna skäller i tid och otid är superjobbigt, inte minst för dom själva. Men förutom det så brukar det vara en härligt välorganiserad och rolig tävling!
Det är mycket att se fram emot nu!!!
onsdag 20 mars 2013
torsdag 14 februari 2013
är det en förbannelse eller??
Jamen så klart blev Wille dålig...ett dygn med kräkningar och diarre och lite feber, men nu är han på bättringsvägen igen.
Från nu ska jag aldrig aldrig nånsin yppa ett ord om att han blivit bra i magen...
Från nu ska jag aldrig aldrig nånsin yppa ett ord om att han blivit bra i magen...
söndag 10 februari 2013
små jippin!
Jag törs nästan inte skriva det för tidigare när Wille va liten och jag skrev i offentligheten att han äntligen var bra i sin mage så kroknade han ofelbart kort efter...så det är med lite skräckblandad förtjusning jag ändå skriver att Wille är bra i sin mage!!! Inget anfall på två månader!
Allergifoder Hill´s z/d och kastrering var visst det som krävdes. Sen kastreringen så har han varit fast och fin i magen och nu börjar han äntligen att hulla på sig! Jippi! Hoppas hoppas att det håller i sig!
Tycker att det är fler små saker som blivit bättre efter kastreringen - tävlade förra helgen och han kändes mer samlad och det brann inte till i huvet på honom som det gjort tidigare i springiga klass 1 banor. Det gick dessutom vägen och vi tog den sista pinnen i Agilityklass 1. Wille är nu klass 2 hund! Jippi!
Aston har tävlat klass tre på hemmatävlingen i den fina träningshallen i Upplands Väsby - Stockholms Hund Center. Vilket ställe - jättelyxigt!
Aston presterade två jätteroliga disk - jag tar på mig diskfelen helt. Jag har så svårt att samla ihop mig när jag har stress och jobb som funktionär också. Men tollaren ger allt och han är verkligen superrolig att köra! Vilken fart han lägger på nu och så fint han gör vissa svängar. Endast två rivningar på maxade hinder - det är jippi! Att han platsar i klass 3 om vi bara går felfria är ett stort jippi!
Duktiga lilla tollartroll!
Fantastiskt roligt svåra banor hade våra domare ritat, finske domaren Seppo Savikko gör alltid kluriga banor och Andreas Silverberg brukar också få till klurigheter som man vill kasta sig hem för att träna på.
Aston och jag har en plan - taggad för träning!
Jippi va glad jag är för mina fyrbeningar!
Allergifoder Hill´s z/d och kastrering var visst det som krävdes. Sen kastreringen så har han varit fast och fin i magen och nu börjar han äntligen att hulla på sig! Jippi! Hoppas hoppas att det håller i sig!
Tycker att det är fler små saker som blivit bättre efter kastreringen - tävlade förra helgen och han kändes mer samlad och det brann inte till i huvet på honom som det gjort tidigare i springiga klass 1 banor. Det gick dessutom vägen och vi tog den sista pinnen i Agilityklass 1. Wille är nu klass 2 hund! Jippi!
Aston har tävlat klass tre på hemmatävlingen i den fina träningshallen i Upplands Väsby - Stockholms Hund Center. Vilket ställe - jättelyxigt!
Aston presterade två jätteroliga disk - jag tar på mig diskfelen helt. Jag har så svårt att samla ihop mig när jag har stress och jobb som funktionär också. Men tollaren ger allt och han är verkligen superrolig att köra! Vilken fart han lägger på nu och så fint han gör vissa svängar. Endast två rivningar på maxade hinder - det är jippi! Att han platsar i klass 3 om vi bara går felfria är ett stort jippi!
Duktiga lilla tollartroll!
Fantastiskt roligt svåra banor hade våra domare ritat, finske domaren Seppo Savikko gör alltid kluriga banor och Andreas Silverberg brukar också få till klurigheter som man vill kasta sig hem för att träna på.
Aston och jag har en plan - taggad för träning!
Jippi va glad jag är för mina fyrbeningar!
måndag 7 januari 2013
officiell inomhusdebut!
Trodde att Kistamässans ökända hala underlag skulle funka bra för Aston som inte trycker på lika mycket som t ex Wille. Men han hade uppenbara problem med underlaget.
Första loppet glömde jag och om jag ska vara ärlig hade jag inte förstått hur viktigt det var att doppa tassarna i vattenbaljan innan för att få fäste. Så det missade jag.
Han hade inget fäste alls och slirade i varje kurva och i slalom kämpade han frenetiskt för att hålla sig kvar.
Han gör ändå ett fint lopp men vi får ihop två vägringar när han liksom glider förbi två tunnelingångar det blir också tidsfel.
Lopp 2 första dan - blöta tassar men då har han liksom i huvet att det gäller att ta det försiktigt så det gör han lite väl mycket i slalom nästan går han, tror att det var både halkan men också att slalom mynnade rakt ut i staketet och publiken. Det är många intryck som våra hundar får ta in under ett lopp inomhus.
Men jag är imponerad över hur han hanterar miljön och hur lugn han ändå har varit - sover tryggt i sin bur när det är vila och kan sitta lugnt hos mig när det inte är dags för tävlande! Då förvandlas han till ett gapigt monster men det är ok tycker jag.
Dag två går han bättre men har nog träningsvärk och spänner sig för i första loppet drar vi på oss tre rivningar och på slutet lyckas jag komma för nära ett hinderstöd och flyttar på det innan Aston hoppar och då blir vi diskade.
I sista loppet sätter vi äntligen en nolla och tar en SM-pinne!! Skönt! Då hade han kommit underfund med underlaget och vågade dra på lite mer förutom i slalom där vi säkert förlorade 2-3 sekunder.
Vi har nu våra SM pinnar i hopp men inte en enda i agility...ska jag våga hoppas på att vi får ihop dom om jag lägger manken till och åker på dom sista tävlingarna till och med april...??
Nej, jag räknar inte med det, det är så svårt och vi har för stor diskprocent än så länge - om vi var mer stabila och satte våra lopp då skulle vi kunna klara det. Men vi är inte där riktigt än.
Men som han har utvecklats den lille tollaren !!!
Och jag är inte ett dugg nervös och känner mig mycket mer i bubblan och närvarande i loppen nu än förra året! Det finns hopp!!
tisdag 25 december 2012
Gott Nytt År
önskar jag å hundarna alla härliga fantastiska vänner som vi har tränat och tävlat och umgåtts med under året.
Vi önskar och hoppas att 2013 ska bli minst lika roligt och händelserikt och att vi alla får hålla oss friska och skadefria!!!
Vi ses nästa år!
Vi önskar och hoppas att 2013 ska bli minst lika roligt och händelserikt och att vi alla får hålla oss friska och skadefria!!!
Vi ses nästa år!
torsdag 13 december 2012
året som snart gått
Det är återigen dags att sammanfatta ett år som gått. Det här året har verkligen gått i hundarnas tecken jag har satsat helhjärtat på deras träning och tävlande.
ASTON
Agility:
Vi inledde året med alla pinnar kvar att ta i agility 2 men i hoppklass var vi uppflyttade till klass 3. Det skulle dröja ända till juli innan vi bärgat hem alla pinnar och var uppflyttade till klass tre även i agility. Det som allt som oftast blev tok var rivningar, vi var ständigt fem fel ifrån en pinne. Tidsmässigt låg vi i topp i början på säsongen. Men efterhand så dalade vi i placeringarna och det berodde dels på att Aston tryckte på lite sämre och dels på att det kom så fasligt många duktiga och snabba hundar. Man ändrade också på reglerna som gjorde det svårare att plocka pinnar i just klass 2.
Efter att det konstaterats en lindrigare spänning i ryggen så fick han massage, lite kylbehandling och vila. Och efter det så ökade han igen och vi plockade till och med tre SM-pinnar i hoppklass.
Det tände mitt hopp om att kunna nå SM en vacker dag med lille tollaren.
Lydnad:
Hela vinterns projekt med att återfå trygghet och lugn i gruppmomenten började ge resultat. Aston kändes relativt stabil i platsliggningen och i fria följet kunde han fokusera bättre utan att gå upp i stress. Han kändes jättefin i alla moment. Under sommaren fick träningen stå tillbaka för ett hektiskt agilitytävlande. Det var full satsning! Under hösten återupptog vi lydnadsträningen igen och det såg bra ut - riktigt bra. Kände mig redo för tävling igen. Gjorde en hemmatävling där platsliggningen gav en 10:a - jippi! Men däremot var han alldeles för het för att hålla ihop hela programmet, inget första pris.
Nästa tävling blev katastrof - han skällde sig igenom hela platsliggningen och jag valde att bryta tävlingen.
Där gick luften ur mig och jag har lagt lydnadstränandet på hyllan ett tag. Kommer att ta upp det igen för jag brukar inte kunna låta bli men hur det blir med tävlandet får vi se...
Allmänt:
Aston har mognat under året och han har utvecklats till en så rolig, personlig liten hund. Jag älskar varje minut med honom - nåja, när han låter sitt värsta när han inte kan vänta på sin tur då är han billig...
Men vi har så kul ihop och han går från klarhet till klarhet i träningen. Jag lär mig massor av honom!
Tack Njupavallenskennel för en fantastisk tollare!!!
WILLE
Agility:
Vi debuterade på vårkanten och tog raskt två pinnar - oj, va snabb han är och oj, va roligt det är!
Sen kom lite för mycket stress i tävlingssituationen och det blev många diskade lopp där det blev fort och fel. Jag behövde springa som en tok men vågade inte - farten skrämde mig, Wille tog över loppet och körde sitt race.
Gick kurs för Camilla Brundin, Veronika Bache och Jenny Damm - lärde mig en hel del som jag inte kunde använda än i klass 1. Tränade svårt men tävlade lätt.
Framåt slutet av sommaren hade vi knåpat ihop alla pinnar i hoppklass 1. Mitt mål att vara uppe i klass tre till hösten fick jag raskt omvärdera - det var visst inte så lätt att styra runt den här vilde Wille som jag trott. Han har fina grunder, härlig fart men vi har haft problem att synka ihop oss.
Men jag har stora förhoppningar och tror att nästa år kommer jag och min lille hund att kunna prestera bättre. Han behöver bara lite mer tid att mogna och jag börjar hitta modet att handla en racerhund...
Men vi blir visst årets Agilityhund klass 1 2012 i Knivsta Bk och det är en merit som inte är att förringa - konkurrensen är stenhård!
Vallning:
Ja, jisses hur det blev...här drabbades vi verkligen av bakslag...Wille stressade upp sig, jag stressade upp mig och allt blev bara fel. Gick några privatlektioner som inte blev bra där Wille fick alldeles för mycket ansvar som han inte klarade av och han blev ännu mer stressad. Jag var så nära att lägga ner vallningen, var gråtfärdig och uppgiven.
Då fick jag rådet av Eva Karlsson och Ann att börja om från början vilket jag gjorde. Startade upp med bebisövningar och sakta men säkert byggdes hans självförtroende upp igen. Det lyckades och nu är han återigen den fina vallhund han var från början. Det är en sån lycka att kunna ge sig ut i får hagen och se hur han arbetar så fint. Jag känner mig lugn och vet vad jag pysslar med. Emelie Krondal har också hjälp mig massor.
Allmänt:
Hans mage fortsätter att krångla och han får tre långa svåra anfall med hög feber och diarré under året. Två av gångerna blir han inlagd på Ultuna. Sista gången får han en rejäl dos med antibiotika och ett allergifoder. Nu har det varit mycket lugnare och jag hoppas att han ska få fortsätta att vara frisk. Han kommer alltid att ha en känslig mage och han kommer att få fler anfall där han kroknar men förhoppningsvis med långa bra perioder emellan.
Nu i december har han blivit kastrerad och jag tror och hoppas att det ska hjälpa honom att bli lite lugnare. Det blir ju i alla fall två stressfaktorer som försvinner.
Annars är han den mysigaste goaste lille hunden man kan tänka sig och träningsmässigt är han fantastisk. Han gör allt med hög intensitet och glädje. Det är nästan för roligt att träna honom - han får nog lite lite för hög dos av den varan...
Tack Ann på WindAnns kennel för en fantastisk liten hund!!!
Vi styr stegen och riktar blicken mot ett spännande 2013 och jag tror att det ska föra med sig en hel massa nya spännande utmaningar och äventyr!
Mitt mål är solklart inställt på klass 3 för Wille och SM-kval för Aston!
ASTON
Agility:
Vi inledde året med alla pinnar kvar att ta i agility 2 men i hoppklass var vi uppflyttade till klass 3. Det skulle dröja ända till juli innan vi bärgat hem alla pinnar och var uppflyttade till klass tre även i agility. Det som allt som oftast blev tok var rivningar, vi var ständigt fem fel ifrån en pinne. Tidsmässigt låg vi i topp i början på säsongen. Men efterhand så dalade vi i placeringarna och det berodde dels på att Aston tryckte på lite sämre och dels på att det kom så fasligt många duktiga och snabba hundar. Man ändrade också på reglerna som gjorde det svårare att plocka pinnar i just klass 2.
Efter att det konstaterats en lindrigare spänning i ryggen så fick han massage, lite kylbehandling och vila. Och efter det så ökade han igen och vi plockade till och med tre SM-pinnar i hoppklass.
Det tände mitt hopp om att kunna nå SM en vacker dag med lille tollaren.
Lydnad:
Hela vinterns projekt med att återfå trygghet och lugn i gruppmomenten började ge resultat. Aston kändes relativt stabil i platsliggningen och i fria följet kunde han fokusera bättre utan att gå upp i stress. Han kändes jättefin i alla moment. Under sommaren fick träningen stå tillbaka för ett hektiskt agilitytävlande. Det var full satsning! Under hösten återupptog vi lydnadsträningen igen och det såg bra ut - riktigt bra. Kände mig redo för tävling igen. Gjorde en hemmatävling där platsliggningen gav en 10:a - jippi! Men däremot var han alldeles för het för att hålla ihop hela programmet, inget första pris.
Nästa tävling blev katastrof - han skällde sig igenom hela platsliggningen och jag valde att bryta tävlingen.
Där gick luften ur mig och jag har lagt lydnadstränandet på hyllan ett tag. Kommer att ta upp det igen för jag brukar inte kunna låta bli men hur det blir med tävlandet får vi se...
Allmänt:
Aston har mognat under året och han har utvecklats till en så rolig, personlig liten hund. Jag älskar varje minut med honom - nåja, när han låter sitt värsta när han inte kan vänta på sin tur då är han billig...
Men vi har så kul ihop och han går från klarhet till klarhet i träningen. Jag lär mig massor av honom!
Tack Njupavallenskennel för en fantastisk tollare!!!
WILLE
Agility:
Vi debuterade på vårkanten och tog raskt två pinnar - oj, va snabb han är och oj, va roligt det är!
Sen kom lite för mycket stress i tävlingssituationen och det blev många diskade lopp där det blev fort och fel. Jag behövde springa som en tok men vågade inte - farten skrämde mig, Wille tog över loppet och körde sitt race.
Gick kurs för Camilla Brundin, Veronika Bache och Jenny Damm - lärde mig en hel del som jag inte kunde använda än i klass 1. Tränade svårt men tävlade lätt.
Framåt slutet av sommaren hade vi knåpat ihop alla pinnar i hoppklass 1. Mitt mål att vara uppe i klass tre till hösten fick jag raskt omvärdera - det var visst inte så lätt att styra runt den här vilde Wille som jag trott. Han har fina grunder, härlig fart men vi har haft problem att synka ihop oss.
Men jag har stora förhoppningar och tror att nästa år kommer jag och min lille hund att kunna prestera bättre. Han behöver bara lite mer tid att mogna och jag börjar hitta modet att handla en racerhund...
Men vi blir visst årets Agilityhund klass 1 2012 i Knivsta Bk och det är en merit som inte är att förringa - konkurrensen är stenhård!
Vallning:
Ja, jisses hur det blev...här drabbades vi verkligen av bakslag...Wille stressade upp sig, jag stressade upp mig och allt blev bara fel. Gick några privatlektioner som inte blev bra där Wille fick alldeles för mycket ansvar som han inte klarade av och han blev ännu mer stressad. Jag var så nära att lägga ner vallningen, var gråtfärdig och uppgiven.
Då fick jag rådet av Eva Karlsson och Ann att börja om från början vilket jag gjorde. Startade upp med bebisövningar och sakta men säkert byggdes hans självförtroende upp igen. Det lyckades och nu är han återigen den fina vallhund han var från början. Det är en sån lycka att kunna ge sig ut i får hagen och se hur han arbetar så fint. Jag känner mig lugn och vet vad jag pysslar med. Emelie Krondal har också hjälp mig massor.
Allmänt:
Hans mage fortsätter att krångla och han får tre långa svåra anfall med hög feber och diarré under året. Två av gångerna blir han inlagd på Ultuna. Sista gången får han en rejäl dos med antibiotika och ett allergifoder. Nu har det varit mycket lugnare och jag hoppas att han ska få fortsätta att vara frisk. Han kommer alltid att ha en känslig mage och han kommer att få fler anfall där han kroknar men förhoppningsvis med långa bra perioder emellan.
Nu i december har han blivit kastrerad och jag tror och hoppas att det ska hjälpa honom att bli lite lugnare. Det blir ju i alla fall två stressfaktorer som försvinner.
Annars är han den mysigaste goaste lille hunden man kan tänka sig och träningsmässigt är han fantastisk. Han gör allt med hög intensitet och glädje. Det är nästan för roligt att träna honom - han får nog lite lite för hög dos av den varan...
Tack Ann på WindAnns kennel för en fantastisk liten hund!!!
Vi styr stegen och riktar blicken mot ett spännande 2013 och jag tror att det ska föra med sig en hel massa nya spännande utmaningar och äventyr!
Mitt mål är solklart inställt på klass 3 för Wille och SM-kval för Aston!
onsdag 5 december 2012
vägval
Inspirerad av Jenny Damms blogg www.lotuseducation.se där hon har lagt upp en bana med flera ställen där man kan göra olika vägval och med frågan om vad som går fortast och blir bäst väg för olika hundar.
Jag har ofta funderat på det där och på Malins kurser har vi ofta pratat om längst/kortast väg och vad som egentligen går fortast.
Det är för det första inte alltid så lätt att se vilken väg som är kortast eller vilken väg som blir bäst i förhållande till nästa hinder. Det är heller inte så lätt att veta vad som passar just mina hundar - är det bättre och går fortare med den längre vägen där hunden kan bibehålla farten eller att ta en tajtare väg runt hindret??
Jag ska ta tag i det här nu tänker jag och börja klocka olika sekvenser med båda hundarna för att se vilka vägval som blir bäst för var och en. Det är något jag måste ha med mig när jag banvandrar nästa år.
För Astons del tror jag utan att veta att den längre vägen i dom flesta fall blir bäst för honom då han kan bibehålla farten genom sekvensen. Men å andra sidan så svänger han så tajt som det bara går att göra så han tjänar tid på det.
Wille har ett bra tryck och svänger tajt han också så kortare och tajtare vägar kan passa honom.
Men jag vet inte...jag får återkomma med en analys!
Vad tror ni så där generellt? Vilka vägar brukar gå fortast för era hundar?
Just nu går Wille och jag och ett gäng Windannvänner kurs för Veronica Bache www.xlntdog.se en gång i månaden. Vi får läxor efter varje tillfälle och det är jättebra - man får mer struktur på träningarna när man har något specifikt att träna på.
Igår gick Wille så himla fint! Trots stress i väntan på sin tur och med Exit som luktade löpgott så samlade han ihop sig och hade huvet med sig. Han hoppade lugnt och fint och jag kände mig lugn och samlad. Det som är intressant är att när jag känner mig säker så springer jag på och placerar mig och då är Wille lugn och samlad. Det är så härligt och känslan när man sätter det där svåra är oslagbar!
Veronica är så rolig att kursa för - hon är glad och inspirerande och ser precis det man behöver träna på. Hon sätter alltid hundens bästa först och vägleder oss lugnt och skojigt! Det blir alltid glada skratt när hon är med :-)
Jag har ofta funderat på det där och på Malins kurser har vi ofta pratat om längst/kortast väg och vad som egentligen går fortast.
Det är för det första inte alltid så lätt att se vilken väg som är kortast eller vilken väg som blir bäst i förhållande till nästa hinder. Det är heller inte så lätt att veta vad som passar just mina hundar - är det bättre och går fortare med den längre vägen där hunden kan bibehålla farten eller att ta en tajtare väg runt hindret??
Jag ska ta tag i det här nu tänker jag och börja klocka olika sekvenser med båda hundarna för att se vilka vägval som blir bäst för var och en. Det är något jag måste ha med mig när jag banvandrar nästa år.
För Astons del tror jag utan att veta att den längre vägen i dom flesta fall blir bäst för honom då han kan bibehålla farten genom sekvensen. Men å andra sidan så svänger han så tajt som det bara går att göra så han tjänar tid på det.
Wille har ett bra tryck och svänger tajt han också så kortare och tajtare vägar kan passa honom.
Men jag vet inte...jag får återkomma med en analys!
Vad tror ni så där generellt? Vilka vägar brukar gå fortast för era hundar?
Just nu går Wille och jag och ett gäng Windannvänner kurs för Veronica Bache www.xlntdog.se en gång i månaden. Vi får läxor efter varje tillfälle och det är jättebra - man får mer struktur på träningarna när man har något specifikt att träna på.
Igår gick Wille så himla fint! Trots stress i väntan på sin tur och med Exit som luktade löpgott så samlade han ihop sig och hade huvet med sig. Han hoppade lugnt och fint och jag kände mig lugn och samlad. Det som är intressant är att när jag känner mig säker så springer jag på och placerar mig och då är Wille lugn och samlad. Det är så härligt och känslan när man sätter det där svåra är oslagbar!
Veronica är så rolig att kursa för - hon är glad och inspirerande och ser precis det man behöver träna på. Hon sätter alltid hundens bästa först och vägleder oss lugnt och skojigt! Det blir alltid glada skratt när hon är med :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)