Semestern är här och när andra normala människor längtar efter att lägga sig i en hängmatta och sova länge på morron så ser det helt annorlunda ut för mig...och många andra agilitynördar...
Tidiga mornar, fullspäckade tävlingsdagar, ett oändligt packande in i bilen, ut ur bilen, upp med tält, packa in i tält, packa ihop och packa in i bilen och iväg till nästa ställe för att upprepa samma procedur.
Man är nog lite knäpp men när man väl är på plats i sitt tält i sin osköna campingstol, med ljummet kaffe i termosmuggen, med sköna pirriga fjärilar i magen så är det härligt och om man dessutom får med sig ett bra lopp eller två därifrån så är det beroendeframkallande!!!
För mig väntar närmast agility för hela slanten:
Kanonsabotören
Gävle
Wikveckan
Karlstad
Gagnef-Floda
sen följer fler tävlingar men vet inte riktigt var och hur vi har det med uppflyttningar.
Eventuellt kan jag våga mig på nystart i lydnad med Aston i september - allt hänger på platsliggningen, om vi fått till den ordentligt.
Men visst ska jag göra som vanliga människor också och bara vara några dagar - åker till stugan och försöker slappa i några dagar!
Vad är det som driver oss som kajkar runt på tävlingar helg efter helg efter helg och som lägger alla sparpengar på tävlingar och allt som hör till? Vad är det som driver oss att välja det framför allt annat?
Det blir ett sätt att leva. Jag älskar kicken som tävlandet ger, jag älskar människorna som jag får omge mig med, jag älskar att resa runt och vara med hundarna dygnet runt. Det är frihet för mig.
Hur känner ni? Vad är det som driver er?
Hej!
SvaraRaderaJag börjar bli normal efter 20 år i agilitysvängen. Ångrar mig? Kanske lite fast jag har fått uppleva mycket också.Trevliga bekantskaper, underbara hundar vi har och har haft, många SM och som åskådare ett antal VM. Ska inte till Sabotören och Gävle men Wik och Karlstad samt Euopean Open. Fast jag kanske hoppar något, känns som för mycket.
Man ska aldrig ångra något Eva-Britt! Va kul att vi ska till några ställen samtidigt då får vi träffas och snacka strunt! Ha de gott!
SvaraRaderaJo, dumma saker ska man ångra att man gjorde och kanske att man ägnade för mycket tid åt vissa saker under vissa perioder. Fast när man är mitt i det märker man inte vad man missar. Det kommer först efteråt och då ångrar man sig. Lyssna på många av våra elitidrottsmän. De säger sig ha fått avstå mycket med ångrar sig inte eftersom de lyckats nå den riktiga världstoppen. Sist ut har vi nu Anja Pärsson. Ångra är nog lättare när man inte fått allt hon fått och man börjar förstå vad man kanske missat. Vad det är är upp till var och en. Kan vara jobb, tid med barnen, umgås med familjen you name it....
Radera