vallning

Vallningen fascinerar mig på många sätt, både att det är så fantastiskt att se hur mycket som finns genetiskt hos hundarna men också att inse att det är så galet svårt. Svårt är det för att hunden kan så mycket mer än, i vårt fall,  jag.
Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i stackars Willes hjärna...han måste tycka att hans matte är så konstig.

Det har blivit så fel för oss och det har skapat en massa stress hos mig som lett till stress hos Wille som lett till att han inte litar på mig eller fåren och så rusar han in och biter och stökar i flocken.

Det leder till att jag blir skräckslagen så fort vi går in i en fårhage och jag spänner mig och tappar allt fokus förutom på Wille som bara inte får bråka med dom fina fåren. Jag blänger på honom och glömmer var fåren är var jag ska vara och egentligen vad vi håller med.

Blä! Det har bara blivit konflikter av det hela och jag har dragit mig för att försöka igen - man vill ju liksom inte åka hem till någon och terrorisera deras får. Och det är egentligen ingen som vill ha en sån hund och förare hos sina får.

Men jag vill ju så gärna att det ska funka så Eva Karlsson har hjälpt mig ett par gånger nu att bromsa och backa tillbaka i träningen - gå tillbaka till valpgrundträningsövningar. Det har hjälpt mig att lugna ner mig och släppa kraven och Wille har inte fått en chans att dumma sig när han bara gått runt i liten fålla eller i koppel.

Igår gjorde vi ett genombrott!
Min tanke när jag och Rosemarie åkte till Anki Settervalls fårhage var att bara gå runt och promenera bland fåren helt kravlöst och utan tanke på vallning. Bara vara bland fåren och skapa lugn och harmoni.
Emelie, duktiga Emelie var med och gav lugnande råd! Tack!

Redan när vi kom in i hagen kände jag att Wille var helt annorlunda - säkerligen för att jag var lugnare.

Jag bestämde mig för att ändå försöka fösa-driva (vad är egentligen skillnaden, måste jag lära mig)  lite i koppel och att han fick ligga och hålla fåren i ett hörn. Med en pinne i handen stärkte jag mig själv och fick bättre disciplin på Wille. Observera att pinnen aldrig aldrig aldrig används att slå hunden eller ens mot hunden. Bara som en markering och som ett stöd och som en förlängd arm.

Han lyssnade så fint på "ligg" och "kom så går vi" - några gånger hade han i tanken att rusa mot fåren när vi skulle gå men han ändrade sig och följde med.

Sista vändan kände jag mig så säker på honom att jag släppte kopplet och jag tänkte att han får styra händelseförloppet - jag ska inte lägga mig i. Han föste runt fåren nästan ett helt varv runt 25:an  och anpassade farten så bra, något han aldrig gjort förut. Han la sig när jag sa ligg och höll dom tills jag gick fram och tog kopplet och sa "kom så går vi". Ja, sa han jag är klar - va duktig jag är!
Ja, älskade lilla hund så duktig du är!
Kunde inte sluta att berömma honom!!!  Han tyckte nog att jag va löjlig som tjatade om hur duktig han va - han gjorde ju bara det han velat göra hela tiden men inte kunnat för att jag stört honom!

Vi kommer att klara det här uppdraget - det är jag säker på!!!

Äntligen hittade vi tillbaka till en tro på vallningen!!