Wille vallar

Äntligen harmoni och härlig känsla i fårhagen efter allt strul vi haft. Strulet är ju helt och hållet mitt fel som fört över stress och osäkerhet på min fina hund.
Wille har stressat och rusat mot fåren och det har inte känts bra.

Sista månaderna har vi ju gått tillbaka till valpträning och bara fokuserat på att hitta lugn och harmoni och nu känns det som vi är där. Dom rusningar han gör och försöker göra på filmen är mot den stöddiga tackan som ifrågasätter honom. Så egentligen gör han rätt och bra men jag korrigerar ändå för jag vill inte han tillbaka rusningarna.

Åh, va det är härligt att känna samarbete med djuren!

jag har en fin lydnadshund och vallhunden har hittat hjärnan!

Ägnade hela torsdagen åt lydnadskurs för Niina Svartberg på Olandstraktens Bk. Niina var precis så lugn och pedagogisk och kunnig som jag förväntat mig och vi fick med oss en hel del träningstips och tankar.

Jag ville främst få hjälp med rutan och med Astons lite dåliga engagemang i apporteringen.  Rutan har han inte riktigt fått kläm på så som jag trott - utan han har som dom flesta andra hundar inte tagit ut riktmärket i relation till konerna utan i marken. Så när vi flyttade rutan efter varje skick så blev han lite förvirrad och gick inte hela vägen in. Vi ska lösa det genom att ha target i alla skick i en vecka nu och sen plocka bort den - det ska vara en target som inte är synlig från skickstället. Han ska inte se targeten läggas dit. Rutan SKA flyttas varje gång. Jag ska också skicka från längre avstånd - 25 meter - än jag vågat tidigare. Våga vänta ut honom när  han ställer sig fel utan att fastna i det så att det blir en kedja. Utmaningar!! Vill man flytta rutan lättare så flyttas den tlllbaka mot skickstället då hamnar punkten längre bak och tvärtom om man vill utmana och göra det svårare då måste hunden springa förbi sin punkt.

När han hittar in så ställer han sig perfekt!

Apporteringen är precis som jag trodde ett ägande, att inte vilja släppa ifrån sig apporten och därmed dålig motivation till att springa till mig med den.

Det problemet ska vi försöka lösa genom att jag inte ska "ta ifrån" honom apporten utan han ska få springa förbi mig till en belöning. Jag ska också ta hjälp av någon som håller Aston och ger honom apportbocken varpå jag ropar och han ska då förhoppningsvis springa fortare. Varva avstånd när han får sitt varsågod och så småningom höja kriteriet för varsågod till att han måste springa fortare med engagemang.

Vi kikade också på hur jag ska träna in inkallning med ställande och Aston har ett snyggt stå med bra teknik så det är bara att plocka in det.

Vi hann med ett pass till och då var jag lite dåligt förberedd på vad jag ville ha hjälp med. Många andra hade tagit hjälp med fjärren och jag tänkte att det är nog bra att hon får titta på det - det är ju ett svårt moment i dom högre klasserna och det måste vara perfekt.

Kom på att jag inte tränat stå-sitt så jag belönade upp det precis innan det var vår tur...tänkte att det här klarar han inte.
Men han sätter alla skiften i det närmaste helt perfekt!! Goa duktiga Aston - vi har ju inte kört det sen i våras, har ju inte tränat lydnad alls egentligen sen i våras.

Jaha, vad hittar vi på då - ok, kolla på fria följet då där finns alltid nåt att peta i . Hunden går ett perfekt fritt följ - finns inget att tillägga. Jag kan inte annat än glädjas åt honom, han har mognat så himla mycket och vinterns projekt att få honom lugn och koncentrerad har verkligen gett utdelning!

Fick många fina träningstips på vittringsträningen som jag måste komma igång med nu! Metallen måste jag också fräscha upp igen. Nu jädrar ska vi satsa!!

Avslutade med en platsliggning där han ligger alldeles stilla och lugnt - lite pip precis när jag lämnar honom men annars stor förbättring.

Tävling den 2/9 - känns som vi kan klara det!

I pauserna var jag tvungen att bränna ur den lille bcn också - han fick köra slalom och kontaktfält. Det var något magiskt med den här dan på OTBK för även Wille hade huvet med sig. Han satte 90% av alla hans svåra ingångar i full fart och 95% av alla kf som jag verkligen utmanade honom på. Nähä du mig lurar du inte sa han!

Vallade härom dan hos Ann tillsammans med Emelie och gänget - ja halleluja, Wille har mognat även där och han var så fin med fåren. Han fick vårt förtroende efter en kort stund i fållan att gå ut i stora hagen. Min tanke var att låta honom jobba själv utan att jag störde honom och han tog så fina riktiga lugna beslut. Han föste, och gick upp i balans och gjorde allt så rätt och riktigt. Vid två tillfällen rusade han in mot fåren men avbröt sig direkt och det blev aldrig något av det hela. Duktig hund! I fållan kunde han vara nära nära utan att stressa upp sig.

Helst av allt ville jag bara skrika ut min glädje över att han vallade på riktigt - det var sååå himla häftigt!
Men det kan man ju inte göra när man är i fårhagen och hunden precis har lugnat sig och samlat ihop sig...
så det blev bara lite försiktigt..."Emelie såg du - han vallade med huvet!!! "

disk-disk-disk-disk-disk

tjoho, va vi diskar oss just nu hundarna och jag!

Aston har kört några ag 2 or sen uppflytten för att jag tänkte träna och utmana honom rejält på kf tävlingsmässigt. Han har inte klarat det riktigt utan gått för tidigt. Gör om gör rätt!

Nu är han uppflyttad och kommer att köra enbart klass 3 från nästa tävling.

Wille är inne i en disktrend - slalom fortsätter att spöka allt som oftast men när han sätter det så gör han det så himla fint! Mer träning och rutin och förståelse för hur han ska hantera farten behövs.

Våra första skälvande starter i hopptvåan har varit riktigt kul förutom den i Häverö som har varit allas samtalsämnen senaste veckorna - en översvår hopptvåa som inte gav oss med snabba hundar en sportmössa. Nåja, den kan vi glömma och istället analysera helgens lopp som Kenth Svartberg gjort. Vilka gett fin information om läget!

När slalom ligger tidigt i banan och han inte klarar den utan vi måste ta om då brinner det till och han gasar på för mycket även i resten av loppet. Men när vi kommer till nära, tajta svängsituationer så går han lugnt och samlat. Bra känns riktigt bra för framtiden.
Dom svåraste sakerna klarar han som hinder från fel håll och tajta svängar men så fort det blir en raka där han får ånga på så tappar jag honom.
Han ser fortfarande låååånga raksträckor när han får möjlighet - haha, hoppsan gick han i den "fällan" sa Kenth när Wille hittade en alldeles egen raksträcka...

Nöjd med hundarna dom är såå roliga!

Vi fortsätter vår tävlingssäsong men jag måste plocka in tid för mer träning emellan där jag får plocka tillbaka lite svängar och samla ihop den lille bcn. Aston bara mognar och taggar till av sig själv just nu - han är stabil!

På nåt konstigt hundnördigt sätt så längtar man lite till höst och vinter för jag har sååå mycket roligt att träna på - efter varje tävling blir listan längre och längre och längre...ser snart ut som tomtens önskelista :-)

Men ett lopp i mål nu skulle sitta fint!

Vi har nått ett stort mål!

Aston är nu äntligen klass 3 hund på heltid!!! Det satt hårt inne med agilitypinnarna men nu är vi där Aston och jag - nu är det dags att börja kämpa för SM kval! Mitt mål från allra första början var SM 2013 men jag får nog flytta fram det målet till SM 2014. Kommer inte att hinna plocka ihop pinnar så det räcker i år. Det är så tufft och det räcker inte med att nolla för oss utan det hänger även på hur banorna ser ut och hur dom bästa presterar.

Aston har rivit mycket senaste tiden och jag har sett på hans teknik att den blivit sämre och sämre, har funderat lite över dåliga bakdelsmuskler och dålig hoppteknik. Men han är ju egentligen inte jättedåligt musklad och tekniken är egentligen inte jättedålig - han hoppar bara väldigt tajt och ekonomiskt och ibland går det och ibland inte.

Men när jag såg att han såg stel ut och liksom utåtroterade med vä bakben när han gick så bad jag Sandra Strand gå igenom honom när hon ändå var på tävlingen i Dala-Floda. Hon hittade två ömma stela punkter på vänster sida i ryggen. Massage och kyla en gång om dan i en vecka så borde han vara bra igen.

Därför strök jag honom från hopp 3 loppen i helgen och bara körde ag 2 loppen, och i sista loppet satte han alltså en nolla som räckte till en andra plats av ca 40 starter.  Duktiga lilla rödräven!

Wille den lille racerråttan flög gungan i första ag loppet - gör om och gör rätt - disk. Hopploppet var en riktig Wille bana - långa raka linjer, många tunnlar och jag behövde inte jobba jättemycket för han hittade linjerna själv. Slalomingången jobbade jag ut honom på så att den blev lite lättare och han tog den ...pust, en nolla en andra plats och sista pinnen! Nu är den lille i hoppklass 2.

Debuten där på söndan blev lite fort å fel kan man säga - när den lille hunden har fått tävla en massa på springiga raka klass 1 banor hela säsongen utan speciellt mycket svängträning emellan så hittade han bara raksträckor och jag var för mesig i min handling för att styra upp. Men det ska bli så kul att äntligen få börja handla honom på riktigt!!!

En pinne kvar i agility 1 som jag gärna vill fixa snart! Behöver plocka tillbaka hans kontaktfält bara som blivit lite slarviga efter allt tävlande. Och slalom...detta aber....han har såååå svårt att anpassa farten och hinner inte in i rätt port. Men jag hoppas att det löser sig av sig självt med mer rutin. Det satte stopp för ett felfritt lopp på söndan.

Även Emelie och Emil fixade en pinne i hopp 1 och Rose med lilla Kellie vann sitt ag.lopp och är nu klass 3. Supergrattis!!! Alla andra gjorde finfina lopp men hade lite otur med stolpe ut kan man säga!

Helgen i Dalarna bjöd inte bara på pinnar och uppflyttningar utan även på många härliga skratt i Ankis husvagn på lördagkvällen när regnet vräkte ner och blixtar och åska mullrade utanför. Vi är ett så härligt gäng!!!

Jag och hundarna smög tillbaka till tältet medan himlen lystes upp av blixtarna - kröp ner i sovsäcken och kände mig så tacksam över att hundarna inte bryr sig om ovädret utan somnar förnöjt vid min sida.
Söndagen bjöd på strålande sol och värme!

Hur sliten jag än är när jag vänder hemåt efter en helhelg så längtar jag alltid ut igen dan efter - klickar mig in på SBK tävling och letar nya utmaningar!

Känner att jag nog kan klara att nå säsongens mål även med Wille  - att vara uppe i klass 2 även i agility.

rolig bild

på Aston taget i ett av loppen på Skutberget. Det ser faktiskt ut som att han nosduttar slalompinnen, men han går nog bara väldigt väldigt tajt runt pinnarna.

perspektiv ger insikt

Det var inte lång stund jag var besviken över vår missade pinne...nej, nu tar vi nya tag inför helgens tävlingar i Karlstad. Och, i ärlighetens namn så ska man inte vara missnöjd med en åttonde plats av 60 startande!
Aston hade 9 lopp i benen på sex dagar och jag hade 15 lopp i benen på lika många dagar, så då kan man kanske inte räkna med att det där sista krutet skulle finnas där.

Vi ska satsa på lydnaden men inte av samma orsak - utan för att vi tycker att det är kul och för att jag vill. Har fått en fantastisk chans att gå kurs för Niina Svartberg i augusti och det ska bli galet kul!

Men det där med att bli besviken har ju att göra med vilka mål man satt upp och vilka förväntningar man har och vad man så gärna vill prestera.

Det är en drivkraft samtidigt som besvikelsen inte får ta över. Jag tycker att jag allt mer sällan blir besviken och framför allt så sitter inte känslan i så länge som förr i världen. Nu har jag mycket lättare för att vända den känslan till en drivkraft att träna mer och att lägga upp träningspass så att vi ska bli bättre. Jag har mycket lättare för att hitta kraft att plocka fram "jädrar anamma" till nästa tävling nu än förr.

Det lät inte så i mitt förra inlägg men nu har jag perspektiv på det hela och då var jag trött - förbaskat trött och helt dränerad på energi.

Nu har jag samlat nya krafter och längtar till vi får ställa upp på startlinjen igen!

Jag ska fortsätta att jobba med mina tävlingskänslor, jag ska fortsätta att jobba bort känslan av besvikelse. Jag har blivit bättre men jag kan bli ännu bättre!

Jag har utvecklats som tävlingsmänniska och tänker fortsätta att utvecklas som tävlingsmänniska!

Vi har ju alltid roligt ihop oavsett hur det går!

lite funderingar och sammanfattningar efter Wikveckan

Dom sista tre dagarna på Slottshoppet så har det bara varit Aston som tävlat agility klass 2 och hoppklass 3.

I hopploppen har jag verkligen bara gått in för att gasa allt vad vi har, har inget att förlora utan jag har bara kunnat ha skoj och testa vad han klarar. Jag vet att vi ändå inte kommer att kunna samla SM-pinnar till nåt SM nästa år. Så det är bara att ösa järnet, och det har vi verkligen gjort! Aston har varit sååå himla rolig och verkligen gått jättebra. Han får aldrig några stora svängar och han svävar aldrig ut och tar fel hinder om inte jag gör en handlingsmiss. Vi känns rätt samkörda. Dom fel som blir är rivningar... han har svårt med tekniken och glömmer att han har bakben att hålla reda på när han får bråttom. Hans attityd är helt rätt och han gör verkligen sitt allra bästa.

I ag loppen har vi inte haft turen med oss, i första loppet var han sååå gasad och överladdad så det gick inte att få någon kontakt. Superdisk så klart och vi gick av banan. Jag var förvånad för han brukar samla ihop sig på startlinjen...

I andra loppet hoppade han av gungan som så många andra gjorde, jag var övertygad om att vi hade fem fel och att pinnen var borta så jag tog om och vi diskade oss. Det visade sig att domaren aldrig gav oss fem fel utan vi var nollade...

I dagens sista lopp, sista dagen av sex tävlingsdagar som sista startande i sista klassen...ja, vi va trötta både Aston och jag. Såg många snabba fina nollor i mål innan jag gick och värmde Aston och jag var övertygad om att vi inte skulle räcka till. Men jag skärpte upp mig och gick in och tokkörde, drev på honom som jag aldrig gjort förut och han svarade ganska bra - jag tyckte att han gav allt och vi går över mållinjen med noll fel och en bra tid.
Men...känslan sa att det inte skulle räcka och det gjorde det inte heller. Ingen pinne...

Då gick luften ur mig totalt...jag kände att fasiken va tråkigt det är att det inte ska räcka när man har en bra hund som kan så mycket och som inte är jättelångsam. Men att det ändå inte räcker...i klass 2!

Det som är nytt för i år är att det bara är 10% av startfältet som får pinne och att man kan välja att vara kvar i klass 2 även om man är klar för klass 3. Det som också är nytt är att det finns så himla många nya bra, snabba hundar som är så vältränade och har bättre tryck än min tollare.

Det är helt rätt att det ska vara svårare att ta sig till klass 3 och det är helt rätt att klass 2 måste vara mer utmanande och inte bara en mellanlandning från klass 1 till klass 3.

Men förra året räckte det med att nolla så hade vi en topp tre placering och en pinne, nu är vi inte ens där och nosar och då går Aston bättre i år än förra året...

ja,ja jag får ändra fokus och tänka att jag ska fokusera på klass 2 loppen och sen vara nöjd när vi är i trean. Sen kanske jag får fundera på om han bara ska vara en laghund och att vi satsar mer på lydnaden. Det kommer aldrig att räcka hela vägen som jag vill och jag kommer bara att bli besviken och tappa sugen.

Såg loppet sen och jag ser att Aston är trött och att han inte trycker på som han gjort tidigare i veckan, han får några "vobbliga" svängar och där förlorar man direkt 1-2 sekunder och därmed 5-6 placeringar. Det är tufft! I klass tre är 1 sekund kanske 10 placeringar...

Så kanske kanske att jag inte ska kasta in handuken än utan tänka att han är trött och faktiskt har mer att ge, och kanske kanske att han kan öka på några ställen med mer träning och muskler.

Jag är inte den som ger upp i långa loppet även om jag går ner mig och känner mig uppgiven direkt efter ett misslyckande.

Han kommer ju i alla fall alltid att vara med på tävlingar så då kan han ju få köra sina lopp och går det så går det och gör det inte det så får jag väl vara nöjd med att ha en sån fin hund ändå. För han är ju så himla rolig att köra och vi har så kul ihop!

För övrigt så var Slottshoppet en av dom bäst arrangerade tävlingar jag varit på - oerhört proffsigt bemötande och så fantastiskt stämning!

Några har visst haft magen att klaga på leriga banor, dyrt kaffe, för få toaletter...ja, man blir ju alldeles  paff. Hur kan folk överhuvud taget komma på tanken att leta efter saker att klaga på när det är för vår skull som alla dessa arrangörer och funktionärer jobbat dag och natt ideellt för att få ihop ett sånt här gigantiskt projekt! Jag orkar inte ens bli arg på dessa tragiska människor...

Jag och mina fyrbeningar blickar nu fram emot nästa helg i Karlstad då vi kör alla klasser och tar nya tag.

Nu ska vi bara vila! Massera våra slitna muskler och soooooova!