skrev jag i ett inlägg för länge länge sen. Det är så lätt att hamna i ett läge där man liksom vilar sig på tanken att det inte går av olika orsaker. Helt enkelt för att det är lättare att "skylla ifrån sig" på saker och ting runt omkring när det inte går som man har tänkt.
Eller att man tappar självförtroendet och därigenom stoppar sig själv när tankar som " det är ingen ide och det kommer aldrig att räcka" börjar få fäste i hjärnan.
Det är något jag jobbat jättemycket med!!! För är det någon som kan stoppa mina mål så är det jag själv! Det får inte hända och det är inte rättvist.
Började fundera på det här igen när jag satt här och planerade inför nästa kurstillfälle med mina nybörjare då jag ska prata mycket om att sätta upp mål och att planera och utvärdera. Det är så lätt att berätta för andra hur man ska göra och hur saker och ting ska vara - men hur lätt är det att sätta allt det där i praktiken själv. Nä, det är inte så lätt och det är så lätt att falla ur - trots att man är målinriktad och vet vad man vill!
Aston är på många sätt en otroligt rolig och lättränad hund men på en del saker är han svår och vi kör fast.
T ex så har vi tränat och tränat och försökt jobba upp självständighet och hindersug ända sen han va liten. Det är otroligt mycket bättre och han drar på hinder och hittar linjer fint, men på kontaktfältshindren så vill han ha mig vid sin sida och blir så osäker när han måste leta upp positionen själv. Han vill helst titta på mig och inte rakt fram.
Varför? Jo, dels är han och har alltid varit en kontaktsökande hund som gärna vill ha mig nära och titta på mig, dels har jag så klart slarvat med grundträningen och tränat för mycket på det som han är bra på. Men jag har lagt ner massor med timmar på att få honom att dra fram utan att bry sig om mig och det blir inte så bra som vi vill.
Så då kommer den där tanken smygande...när ska man luta sig tillbaka och acceptera att "jaja, han är en sån hund och kommer alltid att vara det"? När ska man låta tanken ta över som säger " det är ingen ide, vi får göra så gott vi kan utifrån det här så som det är nu"? Tar jakten på perfektion över hand och förtar glädjen och farten? Visst kommer vi att komma långt ändå men vissa gånger kommer det att stoppa oss. Kommer jag att vara nöjd med det?
Ska jag låta tanken stoppa mig??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar