slottshoppet i halvtid

Tre dagars intensivt tävlande på en helt fantastiskt vacker tävlingsplats på Wiksslott i Uppsala. Suveränt proffsigt arrangemang och härlig stämning. Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att spendera min sista semestervecka på!

Här är många häftiga, duktiga ekipage att inspireras och lära av, här är alla agilityvänner och jag slutar aldrig att glädjas över hur härlig stämning det är mellan oss tävlande. Man gläds över varandras resultat och peppar varandra att prestera och peppar varandra att se positivt på dom lopp som inte gick som man tänkt sig. Alla nya vänner man träffar och har tid att lära känna lite bättre. Den svenska agilityfamiljen! Visst finns det gnällspikar men dom behöver man ju inte bry sig om, bara tycka synd om!

Aston har gått jättefint, ett nollat lopp i hopp 3 där det inte räckte hela vägen till SM-pinne. Banan var lätt och springig och många gick i mål med suveräna tider. Men Aston är inte så långt efter, 3 sekunder efter vinnaren på en sån bana är jag nöjd med. Vi kan kapa tiderna framförallt i tunnlarna där det känns som att Aston stannar och fikar eller nåt...träna mer på farten där!
 Ett diskat lopp där disken var helt mitt fel, den kom på andra hindret sen körde han kalas hela vägen.
 Han läser mig så fint nu och tajtar in alla svängar utan att riva! Hans slalom är underbart!

Den lille Wille är het och överarbetar allt - fort å fel. Men han känns ändå mer samlad trots att han trycker på onödigt mycket framåt. Han har gjort en hel del fina lopp men med fel och där jag fått ta om  gungan en gång och slalom alltför många gånger. Inför sista klass 1 dagen kände jag att nä nu jädrar får det va slut på diskade lopp - men kände samtidigt att vi är långt ifrån att känna oss säkra på det vi ska göra på banan. Jag lovade i ett svagt ögonblick att bada med kläderna på om jag nollade med honom.

I ag 1 gjorde vi det och det var bara att hoppa i plurret! Det får man bjuda på - skrattade gjorde vi i alla fall!
Och nollan räckte till vinst av runt 90 starter. Duktig hund!

Har på Malins inrådan gjort om lite inför starten - tar av honom kopplet när hunden innan går in för att han inte ska sitta och hetsa och stressa upp sig. Han får jobba och samla ihop hjärncellerna för att inte frestas att springa ut på plan. Det har uppenbarligen hjälpt! Fortsätter så och litar på honom!

Nu är det vilodag - min kropp behöver det men inte mitt huve...
Sen väntar tre dagar med klass 2 och 3 och då ska jag försöka samla ihop mig och Aston så att vi kan ta våra sista pinnar i ag. 2an.
Skulle va så skönt att ha honom som klass 3 hund på heltid!

Agility är inte bara en hundsport, ett fritidsintresse - nej, det är en livsstil som man blir beroende av!

att köra så de ryker...

vad menar man egentligen med det "säget"?

Man hinner med många härliga samtal när man har långa tävlingsdagar och långt mellan loppen. Eva-Britt och jag pratade lite om uttrycket "kör så de ryker".
Vi konstaterade att vi inte riktigt menade samma sak, och att om köra så de ryker betyder att springa fort i alla lägen och trycka på hunden hela tiden så är det inte alltid bäst att köra så de ryker.

Jag menar med uttrycket mest att vara engagerad i hela loppet - det behöver inte betyda att man måste springa det fortaste hela tiden utan att man verkligen inte tappar bort hunden och är nonchalant i handlingen.

Jag har ju två olika hundar - Aston MÅSTE jag alltid köra så de ryker med i den betydelsen att jag måste jobba hårt på varenda hinder och mana på honom verbalt hela hela tiden. Jag är helt slut i mål! Vi kör så de ryker på det sättet!

Wille kan jag inte för allt smör i småland gasa på ännu...jisses amalia det gör han så bra på egen hand. Nej, han behöver få jobba mer ostört och lugnt och sansat hitta vägarna. Så klart måste jag springa men inte på vartenda hinder.
Vi kör också så de ryker men mer mentalt - om vi får strul och jag tappar honom och släpper loppet då blir det kaos och katastrof. Jag måste köra så de ryker i huvet hela tiden och vara här och nu och engagerad utan att hetsa.

Jag vet inte om jag själv förstår mitt resonemang - men jag tror att uttrycket "kör så de ryker" betyder olika för olika människor och hundar.

Hur ser ni på uttrycket? Vad menar ni när ni skriker "kör så de ryker" till era kompisar!

bilder från kanonsabotören

som Emelie Ebler tagit. Tack igen snälla du för fina bilder!

Senaste tävlingarna har varit långt ifrån höjdarresultat - Wille har diskat alla sina lopp, Aston har gjort en del riktigt bra lopp men inte lyckats riktigt att lyfta på benen så vi har dragit på oss fel i form av rivningar, några dåliga kontaktfält har han också bjudit på. Men vi satte en nolla i hopptrean och tog vår första SM-pinne!

 Ja, med den här hopptekniken kan man ju inte annat än riva...:-D

 Men han gör fina hopp också med tajta fina svängar - men han får inte med sig bakbenen riktigt.

 Startritualen har vi etablerat - han låter mycket och är ganska mycket innan start...

 Men på startlinjen är han fokuserad  och puss på dig - nu kör vi!

 Han trycker på i dom flesta lopp och då blir tiderna bra men är han trött och eller varm så springer han inte det fortaste i onödan.

 Kontaktfälten är fortfarande osäkra i tävlingssituationen men...

 dom kan vara så här fina också!

 Och visst kan han hoppa snyggt med!!

 Wille öser alltid oavsett väder, vind, trötthet - han är inte så rivningsbenägen utan hoppar oftast fint - men ibland går det för fort och hej å hå då kan det bli hur som helst...

Det är så kul med actionbilder för man ser sin hund och sitt lopp med andra ögon. 

Bilderna på Wille har Eva-Karin Grönkvist tagit.

vallning

Vallningen fascinerar mig på många sätt, både att det är så fantastiskt att se hur mycket som finns genetiskt hos hundarna men också att inse att det är så galet svårt. Svårt är det för att hunden kan så mycket mer än, i vårt fall,  jag.
Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i stackars Willes hjärna...han måste tycka att hans matte är så konstig.

Det har blivit så fel för oss och det har skapat en massa stress hos mig som lett till stress hos Wille som lett till att han inte litar på mig eller fåren och så rusar han in och biter och stökar i flocken.

Det leder till att jag blir skräckslagen så fort vi går in i en fårhage och jag spänner mig och tappar allt fokus förutom på Wille som bara inte får bråka med dom fina fåren. Jag blänger på honom och glömmer var fåren är var jag ska vara och egentligen vad vi håller med.

Blä! Det har bara blivit konflikter av det hela och jag har dragit mig för att försöka igen - man vill ju liksom inte åka hem till någon och terrorisera deras får. Och det är egentligen ingen som vill ha en sån hund och förare hos sina får.

Men jag vill ju så gärna att det ska funka så Eva Karlsson har hjälpt mig ett par gånger nu att bromsa och backa tillbaka i träningen - gå tillbaka till valpgrundträningsövningar. Det har hjälpt mig att lugna ner mig och släppa kraven och Wille har inte fått en chans att dumma sig när han bara gått runt i liten fålla eller i koppel.

Igår gjorde vi ett genombrott!
Min tanke när jag och Rosemarie åkte till Anki Settervalls fårhage var att bara gå runt och promenera bland fåren helt kravlöst och utan tanke på vallning. Bara vara bland fåren och skapa lugn och harmoni.
Emelie, duktiga Emelie var med och gav lugnande råd! Tack!

Redan när vi kom in i hagen kände jag att Wille var helt annorlunda - säkerligen för att jag var lugnare.

Jag bestämde mig för att ändå försöka fösa-driva (vad är egentligen skillnaden, måste jag lära mig)  lite i koppel och att han fick ligga och hålla fåren i ett hörn. Med en pinne i handen stärkte jag mig själv och fick bättre disciplin på Wille. Observera att pinnen aldrig aldrig aldrig används att slå hunden eller ens mot hunden. Bara som en markering och som ett stöd och som en förlängd arm.

Han lyssnade så fint på "ligg" och "kom så går vi" - några gånger hade han i tanken att rusa mot fåren när vi skulle gå men han ändrade sig och följde med.

Sista vändan kände jag mig så säker på honom att jag släppte kopplet och jag tänkte att han får styra händelseförloppet - jag ska inte lägga mig i. Han föste runt fåren nästan ett helt varv runt 25:an  och anpassade farten så bra, något han aldrig gjort förut. Han la sig när jag sa ligg och höll dom tills jag gick fram och tog kopplet och sa "kom så går vi". Ja, sa han jag är klar - va duktig jag är!
Ja, älskade lilla hund så duktig du är!
Kunde inte sluta att berömma honom!!!  Han tyckte nog att jag va löjlig som tjatade om hur duktig han va - han gjorde ju bara det han velat göra hela tiden men inte kunnat för att jag stört honom!

Vi kommer att klara det här uppdraget - det är jag säker på!!!

Äntligen hittade vi tillbaka till en tro på vallningen!!

semester å tid för tävling

Semestern är här och när andra normala människor längtar efter att lägga sig i en hängmatta och sova länge på morron så ser det helt annorlunda ut för mig...och många andra agilitynördar...

Tidiga mornar, fullspäckade tävlingsdagar, ett oändligt packande in i bilen, ut ur bilen, upp med tält, packa in i tält, packa ihop och packa in i bilen och iväg till nästa ställe för att upprepa samma procedur.

Man är nog lite knäpp men när man väl är på plats i sitt tält i sin osköna campingstol, med ljummet kaffe i termosmuggen,  med sköna pirriga fjärilar i magen så är det härligt och om man dessutom får med sig ett bra lopp eller två därifrån så är det beroendeframkallande!!!

För mig väntar närmast agility för hela slanten:
Kanonsabotören
Gävle
Wikveckan
Karlstad
Gagnef-Floda

sen följer fler tävlingar men vet inte riktigt var och hur vi har det med uppflyttningar.

Eventuellt kan jag våga mig på nystart i lydnad med Aston i september - allt hänger på platsliggningen, om vi fått till den ordentligt.

Men visst ska jag göra som vanliga människor också och bara vara några dagar - åker till stugan och försöker slappa i några dagar!

Vad är det som driver oss som kajkar runt på tävlingar helg efter helg efter helg och som lägger alla sparpengar på tävlingar och allt som hör till? Vad är det som driver oss att välja det framför allt annat?

Det blir ett sätt att leva. Jag älskar kicken som tävlandet ger, jag älskar människorna som jag får omge mig med, jag älskar att resa runt och vara med hundarna dygnet runt. Det är frihet för mig.

Hur känner ni? Vad är det som driver er?

Knivsta Bk i mitt hjärta!!

Att få ihop en tredagars tävling med allt vad det innebär är inte lätt. Månader av planering och gråa hår över hur allt ska gå ihop och man tänker åtskilliga gånger att "varför i hela friden håller jag på med det här???" " Aldrig mer!"
Men när dagen är här och alla samlas för ett gemensamt arbete och alla bara jobbar på och vet vad som ska göras och stämningen är glad och positiv då är det ju så kul!
Man lägger liksom i högsta växeln och bara köttar på! Allt ska funka, man vill göra ett bra jobb, man vill att dom tävlande ska vara nöjda och att våra nya funktionärer ska känna sig hemma och omhändertagna!

Att det ösregnade på lördagmorron kunde vi inte rå över annars har vi gjort så gott vi kunnat och det har gått ihop sig i år igen.

När vi avslutar med en korv me bröd i klubbstugan och en promenad på ängen med alla glada hundar blir det en skön avslutning på en intensiv helg tillsammans med underbara klubbkompisar!

Vi får mitt i allt börja rodda om alla bilar för att det regnat sönder på IPO-planen som varit parkering. Bilar kör fast och Ann går med händerna fulla av bilnycklar till bilar som ska "omplaceras". Tror inte att det märktes så mycket ute på tävlingsplatsen - men lite panik var det då.

Datorn krånglade i ena sekretariatet och funktionärer dök inte upp - men det är sånt som händer och när snälla tävlande ställer upp och hjälper till så löser det sig så fint och jag tror inte att heller det märktes utåt!

Härliga underbara Knivstagänget!!!

Aston har kört tre lopp, ett Agility 2 med en fantastisk attityd - ett kanonlopp om det inte var för att han kom för fort in i slalom och gick fel mitt i nånstans. Jag struntade i det då vi ändå fick en femma på det och körde på eftersom jag var så nöjd med hans fart.

Det första hopp 3 loppet gjorde han väldigt fint men i dom tajta svängarna på maxade hinder så rev han en hel del.
I det andra hopp 3 loppet gick han kanon, jag jobbade som en tok på varje hinder var med i hela loppet och var på rätt ställen vid rätt tillfällen en sketen rivning hindrade oss från en åttonde placering med en tid som räckt till en SM-pinne! Han är med och slåss min lille tollare!

Lagloppen med Wille på söndagen gick vi in i med vetskapen om att vi inte kunde få nåt resultat då Emil är under behandling för sin rygg och Anneli med Gem inte kunde komma. Så Anki med Exit och jag å Wille körde för tränings skull.
Willes Agilitylopp var kanonfint - han kändes så mjuk och följsam och reagerar så blixtsnabbt på mina signaler. Kontaktfälten satt perfekt. Men han hittade en tunnelingång för tidigt och det blev en disk.

Hopploppet blev kaos, många rivningar och sen en slalomingång som inte ville sig, då går han upp i stress och det brinner i hjärnkontoret och inget fungerade sen. Men han är rolig den lille bordercollien med så fantastisk potential!! Älskar hans tryck!

Till och med den finske domaren Seppo Savvikko som vi gick kurs för på fredagen stod lite förundrad och sa : Oj, såna där hundar har vi inte i Finland,  som hittar linjer och hinder så bra!

Hihi, men en sån hund har jag alldeles här hos mig - trött vid mina fötter.

Trött efter en underbar helg och ... sa jag att jag aldrig skulle göra om det här...nej, jag bara skojade nästa år kör Knivsta Bk igen!! Samma helg samma koncept med samma entusiasm och glädje!

en bild säger mer än ord...

...Willes underbara blick på alla dom här bilderna som Emelie Ebler tog på Bro-Håbos lagtävlingar i helgen säger allt!
Vilket fokus han har och vilken energi!

Trots att det än så länge oftast blir fort och fel så är han så duktig och härlig att träna och tävla med!