vallning

Vallningen fascinerar mig på många sätt, både att det är så fantastiskt att se hur mycket som finns genetiskt hos hundarna men också att inse att det är så galet svårt. Svårt är det för att hunden kan så mycket mer än, i vårt fall,  jag.
Jag kan bara tänka mig vad som rör sig i stackars Willes hjärna...han måste tycka att hans matte är så konstig.

Det har blivit så fel för oss och det har skapat en massa stress hos mig som lett till stress hos Wille som lett till att han inte litar på mig eller fåren och så rusar han in och biter och stökar i flocken.

Det leder till att jag blir skräckslagen så fort vi går in i en fårhage och jag spänner mig och tappar allt fokus förutom på Wille som bara inte får bråka med dom fina fåren. Jag blänger på honom och glömmer var fåren är var jag ska vara och egentligen vad vi håller med.

Blä! Det har bara blivit konflikter av det hela och jag har dragit mig för att försöka igen - man vill ju liksom inte åka hem till någon och terrorisera deras får. Och det är egentligen ingen som vill ha en sån hund och förare hos sina får.

Men jag vill ju så gärna att det ska funka så Eva Karlsson har hjälpt mig ett par gånger nu att bromsa och backa tillbaka i träningen - gå tillbaka till valpgrundträningsövningar. Det har hjälpt mig att lugna ner mig och släppa kraven och Wille har inte fått en chans att dumma sig när han bara gått runt i liten fålla eller i koppel.

Igår gjorde vi ett genombrott!
Min tanke när jag och Rosemarie åkte till Anki Settervalls fårhage var att bara gå runt och promenera bland fåren helt kravlöst och utan tanke på vallning. Bara vara bland fåren och skapa lugn och harmoni.
Emelie, duktiga Emelie var med och gav lugnande råd! Tack!

Redan när vi kom in i hagen kände jag att Wille var helt annorlunda - säkerligen för att jag var lugnare.

Jag bestämde mig för att ändå försöka fösa-driva (vad är egentligen skillnaden, måste jag lära mig)  lite i koppel och att han fick ligga och hålla fåren i ett hörn. Med en pinne i handen stärkte jag mig själv och fick bättre disciplin på Wille. Observera att pinnen aldrig aldrig aldrig används att slå hunden eller ens mot hunden. Bara som en markering och som ett stöd och som en förlängd arm.

Han lyssnade så fint på "ligg" och "kom så går vi" - några gånger hade han i tanken att rusa mot fåren när vi skulle gå men han ändrade sig och följde med.

Sista vändan kände jag mig så säker på honom att jag släppte kopplet och jag tänkte att han får styra händelseförloppet - jag ska inte lägga mig i. Han föste runt fåren nästan ett helt varv runt 25:an  och anpassade farten så bra, något han aldrig gjort förut. Han la sig när jag sa ligg och höll dom tills jag gick fram och tog kopplet och sa "kom så går vi". Ja, sa han jag är klar - va duktig jag är!
Ja, älskade lilla hund så duktig du är!
Kunde inte sluta att berömma honom!!!  Han tyckte nog att jag va löjlig som tjatade om hur duktig han va - han gjorde ju bara det han velat göra hela tiden men inte kunnat för att jag stört honom!

Vi kommer att klara det här uppdraget - det är jag säker på!!!

Äntligen hittade vi tillbaka till en tro på vallningen!!

semester å tid för tävling

Semestern är här och när andra normala människor längtar efter att lägga sig i en hängmatta och sova länge på morron så ser det helt annorlunda ut för mig...och många andra agilitynördar...

Tidiga mornar, fullspäckade tävlingsdagar, ett oändligt packande in i bilen, ut ur bilen, upp med tält, packa in i tält, packa ihop och packa in i bilen och iväg till nästa ställe för att upprepa samma procedur.

Man är nog lite knäpp men när man väl är på plats i sitt tält i sin osköna campingstol, med ljummet kaffe i termosmuggen,  med sköna pirriga fjärilar i magen så är det härligt och om man dessutom får med sig ett bra lopp eller två därifrån så är det beroendeframkallande!!!

För mig väntar närmast agility för hela slanten:
Kanonsabotören
Gävle
Wikveckan
Karlstad
Gagnef-Floda

sen följer fler tävlingar men vet inte riktigt var och hur vi har det med uppflyttningar.

Eventuellt kan jag våga mig på nystart i lydnad med Aston i september - allt hänger på platsliggningen, om vi fått till den ordentligt.

Men visst ska jag göra som vanliga människor också och bara vara några dagar - åker till stugan och försöker slappa i några dagar!

Vad är det som driver oss som kajkar runt på tävlingar helg efter helg efter helg och som lägger alla sparpengar på tävlingar och allt som hör till? Vad är det som driver oss att välja det framför allt annat?

Det blir ett sätt att leva. Jag älskar kicken som tävlandet ger, jag älskar människorna som jag får omge mig med, jag älskar att resa runt och vara med hundarna dygnet runt. Det är frihet för mig.

Hur känner ni? Vad är det som driver er?

Knivsta Bk i mitt hjärta!!

Att få ihop en tredagars tävling med allt vad det innebär är inte lätt. Månader av planering och gråa hår över hur allt ska gå ihop och man tänker åtskilliga gånger att "varför i hela friden håller jag på med det här???" " Aldrig mer!"
Men när dagen är här och alla samlas för ett gemensamt arbete och alla bara jobbar på och vet vad som ska göras och stämningen är glad och positiv då är det ju så kul!
Man lägger liksom i högsta växeln och bara köttar på! Allt ska funka, man vill göra ett bra jobb, man vill att dom tävlande ska vara nöjda och att våra nya funktionärer ska känna sig hemma och omhändertagna!

Att det ösregnade på lördagmorron kunde vi inte rå över annars har vi gjort så gott vi kunnat och det har gått ihop sig i år igen.

När vi avslutar med en korv me bröd i klubbstugan och en promenad på ängen med alla glada hundar blir det en skön avslutning på en intensiv helg tillsammans med underbara klubbkompisar!

Vi får mitt i allt börja rodda om alla bilar för att det regnat sönder på IPO-planen som varit parkering. Bilar kör fast och Ann går med händerna fulla av bilnycklar till bilar som ska "omplaceras". Tror inte att det märktes så mycket ute på tävlingsplatsen - men lite panik var det då.

Datorn krånglade i ena sekretariatet och funktionärer dök inte upp - men det är sånt som händer och när snälla tävlande ställer upp och hjälper till så löser det sig så fint och jag tror inte att heller det märktes utåt!

Härliga underbara Knivstagänget!!!

Aston har kört tre lopp, ett Agility 2 med en fantastisk attityd - ett kanonlopp om det inte var för att han kom för fort in i slalom och gick fel mitt i nånstans. Jag struntade i det då vi ändå fick en femma på det och körde på eftersom jag var så nöjd med hans fart.

Det första hopp 3 loppet gjorde han väldigt fint men i dom tajta svängarna på maxade hinder så rev han en hel del.
I det andra hopp 3 loppet gick han kanon, jag jobbade som en tok på varje hinder var med i hela loppet och var på rätt ställen vid rätt tillfällen en sketen rivning hindrade oss från en åttonde placering med en tid som räckt till en SM-pinne! Han är med och slåss min lille tollare!

Lagloppen med Wille på söndagen gick vi in i med vetskapen om att vi inte kunde få nåt resultat då Emil är under behandling för sin rygg och Anneli med Gem inte kunde komma. Så Anki med Exit och jag å Wille körde för tränings skull.
Willes Agilitylopp var kanonfint - han kändes så mjuk och följsam och reagerar så blixtsnabbt på mina signaler. Kontaktfälten satt perfekt. Men han hittade en tunnelingång för tidigt och det blev en disk.

Hopploppet blev kaos, många rivningar och sen en slalomingång som inte ville sig, då går han upp i stress och det brinner i hjärnkontoret och inget fungerade sen. Men han är rolig den lille bordercollien med så fantastisk potential!! Älskar hans tryck!

Till och med den finske domaren Seppo Savvikko som vi gick kurs för på fredagen stod lite förundrad och sa : Oj, såna där hundar har vi inte i Finland,  som hittar linjer och hinder så bra!

Hihi, men en sån hund har jag alldeles här hos mig - trött vid mina fötter.

Trött efter en underbar helg och ... sa jag att jag aldrig skulle göra om det här...nej, jag bara skojade nästa år kör Knivsta Bk igen!! Samma helg samma koncept med samma entusiasm och glädje!

en bild säger mer än ord...

...Willes underbara blick på alla dom här bilderna som Emelie Ebler tog på Bro-Håbos lagtävlingar i helgen säger allt!
Vilket fokus han har och vilken energi!

Trots att det än så länge oftast blir fort och fel så är han så duktig och härlig att träna och tävla med!

hundbil

Jag har tänkt köpa mig en Caddy Life och inreda till hundbil - det är så mycket av mitt liv som behöver få plats i en bil och just Caddyn har jag tittat på länge. Planen är att inreda med Robustburar, hade det i Vovon förut och nu har jag Jeppegrindar men tycker att burarna är klart bäst.

Men i min framtida fina bil kommer det ju att finnas möjlighet att inreda på flera smarta sätt frågan är vad som blir bäst...hmmm, jag som har så svårt att bestämma mig.

Ett alternativ är att bygga upp burarna en bit från golvet och då ha plats för grejer under. Då kan man också om det skulle behövas - ta bort baksätena och lägga madrass och sova i bilen med fötterna under burarna.

Alternativ två är att ha förvaring ovanpå burarna men då är jag rädd att sikten bakåt blir för dålig plus att jag är kortast i hela världen och inte kommer att nå så bra...

Tredje alternativet kan vara att bygga burarna på längden och ha en ingång från skjutdörren från sidan. Då kan man ha förvaring bredvid burarna på längden. Och man kan ta bort ett säte då man behöver ha plats för t ex tält.

Finns det fler alternativ?? Jag behöver massor med ideer att brottas med - så ni får gärna delge mig era erfarenheter och smarta lösningar.

Jag borde nog också planera för plats för  fler hundar för det kommer det säkerligen att bli så småningom...

agility väcker känslor

Gårdagens tävling med fyra klass 1 lopp i Flen resulterade i fyra disk.  Det är något man får leva med i den här sporten och inget att gräva ner sig för. Det är bara att gå hem och skriva i träningsboken och lägga upp en plan för nästa träningspass. Men i verkligheten är det inte bara...

I går blev jag verkligen jättebesviken och jättelessen av våra diskar, sådär lessen så att jag var tvungen att ta en promenad med den lille hunden långt bort och torka tårarna. Blir till och med lessen nu när jag tänker på hur dåligt jag förvaltar min fantastiska hund.

Wille är underbar på alla sätt och vis och han har så stor potential, han är så grymt snabb samtidigt som han är smidig och lättsvängd. Kan inte bli bättre!!!

Jag är inte osnabb och egentligen inte skitdålig på handling heller...men...

det blir bara ett virrvarr på banan, jag följer inte min plan och jag missbedömer var Wille ska landa och hur han kan söka det jag visar honom. Varför???

För att jag är feg, för att jag inte litar på varken honom eller mig, för att jag blir stressad och vågar inte springa.

Wille är liksom inte bara snabb han liksom "fjongar" iväg i varje avstamp, kan inte förklara det mer än att han är som en stutsboll fast han stutsar framåt. Öhh!

I alla fall så känner jag att redan på första hindret är jag lost - hinner inte ens tänka på nästa hinder förrän han i några skutt är fyra hinder bort...

Så, vad göra???

Jag vet vad jag ska göra och jag vet vad jag måste göra - men jag vet inte varför jag inte gör det?!

I morron är det nya friska tag - då ska jag springa som ett skållat troll till RÄTT ställe och placera mig, visa honom tydligt och bestämt och sticka som ett skållat troll till nästa rätta ställe...osv. Hur svårt kan det va????

Ok, jag ska inte lägga all skuld på mig själv - det handlar så klart om att den lille hunden måste lära sig att anpassa sin fart till det han ska göra. Att hitta in i rätt slalomingång i 180 knyck är ju inte så lätt i början. Och att korta in sig i svängar från en lång raksträcka  är också nåt som kommer med erfarenhet och mer träning.

Och visst satt kontaktfälten jättefint, han ställer sig dock snett och det måste vi jobba vidare på men ingen tendens till att hoppa!
Han är fokuserad och sansad innan start och han har fin kontakt!

Mycket kan jag glädjas åt - men Maria Dyverfeldt - skärp upp dig, fokusera, spring och var bestämd!!!

Hur svårt kan det va???

kurs och kennelläger

Fyra underbara dagar på Finnbogård hos Mats och Maria Olsson - Knutas.
Två dagar i hällande regn kursade vi för Jenny Damm och två dagar hade vi kennelläger tillsammans med kennelmamma Ann Björkenius och ett härligt gäng Windann hundar och människor.

Just nu är jag fylld av ny kunskap, massor med positiv energi och en känsla av att jag har en riktigt riktigt bra hund och en massa underbara vänner!

Rapport från kursen kommer senare när jag slitit mitt hår färdigt över filmerna jag ska försöka redigera men som en kort summering kan väl sägas att förutom att våra hundar gått fantastiskt bra så har vi fått med oss en massa bra handlingstips som passade både oss och hundarna.  Inte nog med det,  vi har en hel del grundträningsövningar att roa oss med också. Tid - ge mig mera tid!!!


Kennellägret startade med en gruppindelning - F och G kullen mot E och H kullen. Första utmaningen var att trixträna något ingen hund kunde sen tidigare och sen visa upp det.
Alla våra hundar lärde sig snabbt att hoppa genom våra armar så vi gjorde det lite svårare genom att sätta ihop fler övningar med hundarna på rad. Det lyckades och vi vann den grenen!
(norpade bilden från Eva-Karin Grönkvist)

Nästa tävling var att skicka hundarna att hämta saker, så många som möjligt på tid. Kan ju säga att på våra tollarläger har vi fått in betydligt fler saker än nu - men aldrig så konstiga saker. Moster Cissi släpade in en kratta och en stor "stock" bl a. Många skratt bjöds vi på och Wille lyckades få in några saker och hamnade på en fjärde plats. :-)

Bortskämda med god mat och en konstant fikakorg med hembakat har vi blivit och att få umgås med likasinnade, glada människor är fantastiskt.
Kvällarna ägnades åt mer god mat och vin och prat mellan jäspningarna - jisses så trött man blir av av att vara ute på språng hela dagarna.

Emelie, Annelie, Maria, Emma och Ann.

Smillas nos, Anki och Veronika.

Vi provade på att valla i 25:an och många av hundarna va riktigt duktiga bl a Willes syster Gem - vilken liten stjärna!!! Och så lik brorsan Wille...

Ann och Eva hjälpte mig att komma tillbaka på lite valpnivå och hitta tillbaka till lugn och trygghet i hagen. Vi gick bara runt med koppel på och han fick känna på att han hade kontroll och kunde flytta fåren. Ingen panik när dom tittade på honom utan tvärtom blev han lugn när fick kontroll och rätt stöd av mig. Åh, va skönt! Nu vet jag hur jag lugnt och sansat ska fortsätta och jag har ingen panik. Vi behöver inte valla på riktigt förrän han är mogen.

Wille spanar på fåren.

Här är det Veronika med Zeven (Hampus) som provar på fåren.

Vi kunde även prova på spår och agility, spåret hoppade jag över men ska helt klart ta upp det med båda hundarna här hemma så småningom.  Agilityn blev pannkaka med en hund som troligen hade träningsvärk och var alldeles för trött och med en matte som definitivt var hjärntrött efter fyra dagars tränande.

Trött och nöjd!

Tack alla som var med och gjorde dagarna så fantastiskt roliga!

Här är hela det fyrbenta gänget - På bänken: Cissi, "Tomten"Fame, Peg. Till höger om bänken: Flipp, Emil och Opal.  Nedanför :
Wille, Fri, Eye, Gem, Hellen, Exit, Håkan, Zeven, Fanny. Och under bänken gömmer sig Cleo.

Anki och Emelie och jag har stått ut med varandra i alla dagarna och trots ösregn med allt vad det innebär med smuts och lera och blöta skor och strumpor så har vi hållit humöret uppe och skrattat massor. Ni är underbara!

Aston fick också vara med på ett hörn ibland - och han tror nog att han är en bc nu...

Fast när det kom till att hoppa i ån och simma - ja då va han mer retriever...

Det var så härligt att se att alla hundarna glatt sprang och lekte och upptäckte världen tillsammans utan minsta gruff! 

Till Finnbogård vill jag och dogsen tillbaka till!