Vad hände egentligen det här året???

Jag har dom senaste åren skrivit en sorts årskrönika över året som gått - det har blivit ett bra sätt att minnas och se tillbaka på härliga  minnen och äventyr. Men också att sjunka in i sorgliga fina minnen som så lätt bara hastas förbi, det blir en stund för lite reflektion. Det är också ett sätt att faktiskt få ett kvitto på att man utvecklas och lär sig och att träningen med hundarna faktiskt ger resultat. Och för dom insikterna där man inser att det inte blivit som man tänkt sig så är det en bra stund att göra nya planer för att lyckas bättre.

Så här kommer min officiella årskrönika:

JANUARI

En liten underbar bordercollievalp har nyligen gjort intåg i mitt liv - Wille är fantastisk men jag är orolig över hans mage som krånglar och gör honom matt och hängig. Däremellan visar han så fina egenskaper och vi börjar leka fram vår relation.

Hobbe min fina gamle vän får somna in efter ett dramatiskt insjuknande i en hjärnblödning. Han är så saknad men lämnar så fina minnen efter sig. Han fick ett fint liv och blev nästan 14 år.


FEBRUARI

Aston debuterar i agilityklass 1 på hemmaplan i Laggaridhus - han chockar mig positivt genom att lägga i en högre växel än jag någonsin  sett! Det blir så klart dubbeldisk men med härlig känsla och gott självförtroende inför säsongen.

Han debuterar också i lydnadsklass 1 i Skutskär, på en snöig vintrig plan i kyla gör han ett jättefint debutprogram. Men något osäkert och svajjigt på grund av en stökig platsliggning där Aston hamnade mitt i kaoset. Något som senare skulle visa sig bli ödesdigert för vår lydnadssäsong.

På klubben har vi några mysiga träffar där vi tittar på film och umgås och lär oss mer om grundträning - Wille får vara försökskanin.


MARS

Startar upp min andra intensivkurs i grundträning inför agilitykurs. En kurs som jag tycker är jätterolig att hålla.

Aston och "unghundsligan", Linus, Oj och Kellie fortsätter att träffas och träna för Malin.  Vi känner oss rätt så förberedda för den stundande säsongen.
En tävling i Örebro där jag får ytterligare kvitto på att jag måste börja springa om jag ska ha en chans att styra runt mitt rödpälsade yrväder. Trippeldisk...

På klubben planerar vi frenetiskt för våra sommartävlingar! Jag jagar priser och sponsorer med blåslampa :-D


APRIL

Får för mig att jag ska byta jobb, ännu ett steg i viljan att kunna tävla mer och nå mina mål. Ett jobb med betydligt färre helger på schemat dyker upp och jag söker det. Kommer till anställningsintervju och får jobbet!

På klubben är det vår! Vi startar upp en nybörjarkurs i agililty, uteträningen börjar och livet leker! Vi blir som kalvar på grönbete när vi äntligen får springa på en om än lerig så ändå en gräsmatta. Solen värmer och det spritter i kroppen av förväntan.
Aston har simmat på Uppsala Hundsim hela vintern, han har traskat och hoppat i enorma snöhögar och vi har även kunnat träna på hinder i Bälinge så han är fysiskt i bra form för tävlingssäsongen.

Vårt lag Swim to Win gör debut och med den äran. Det går riktigt bra i Märsta och vi känner oss supertaggade - Tessan, Maria F , Kickan och jag!

Wille gör så fina framsteg och han är så himla rolig att träna! Magen krånglar och det gör mig ledsen och orolig emellanåt men det blir bättre och bättre och längre mellan gångerna.




MAJ

Vi gör några klass 1 tävlingar där vi snubblar på målsnöret hela tiden, Aston blir så het och river en hel del. Men jag är nöjd med attityd och viljan att springa fort. Vi känner att vi är på gång, men att plocka pinnar i klass 1 var visst inte så lätt som jag trodde. Där ser man... ännu en nyttig erfarenhet att även det lätta kan vara svårt och att man måste jobba hårt för att lyckas. Men vi krigar i toppen och har bra tider och det ger en skön känsla för framtiden!

Klubben genomför sin årliga två-dagars tävling som är ett jätteprojekt och kräver massor med resurser. Vi har fin stämning och jobbar bra ihop, jag gör mitt jobb innan eftersom jag åker iväg på släktäventyr, bröllop samma helg.

Maj avslutas på allra allra bästa sätt, nämligen med en tvådagars kurs för Jenny Damm på Finnbogård. Tessan med Oj och jag och grabbarna bor tillsammans. Vilka dagar! Lär mig så mycket och vi har så kul hela gänget! Det var inte sista gången vi gjorde den resan!


JUNI

Livet består ju inte bara av hundträning...även om det är en rejält stor del av mitt liv. Den här månaden präglas mycket av älskade dottern Hannahs student. Vi ror det hela i hamn och har till och med tur med vädret den här stora dagen. Något om hundarna måste jag ju tillägga även här och det är att jag är mäkta stolt över att dom kunde vara med och mingla stundtals bland alla gäster och det gjorde dom så lugnt och fint och ostressat. Förutom att Wille bajsade mitt i ingången till partytältet...

Går en superrolig kurs för Eva-Marie Wergård på klubben med temat Fart. Och det var inte hundarna som skulle tränas den här gången utan vi förare...jisses va vi fick springa och jisses så häftigt det var att hon lyckades plocka fram ännu mer tävlings- och vinnarskalle i oss. Och hon fick oss också att inse att vi faktiskt kan springa bra mycket fortare än vi tror!

Åker till Stockholm och inspireras av SM i agility - gråter en skvätt och ryser, inte bara av köld och regnblöta kläder, utan av Malin Elfströms insats med lille Nick och Jenny Damms enorma energi och underbara fokus som ledde till SM guld med Ina. Vilken tävlingsmänniska och vilken fantastisk handler hon är!

Vi tar med oss känslan av att vinna och med "stand up för the champions" i huvet så åker vi till Bollnäs och plockar vår första pinne i agilityettan!


JULI

Nu är det tävling och åter tävling som gäller. I stort sett varje ledig helg packas bilen med tält, tävlingsskor och jävlar anamma. Vi åker till Linköping för två dagars intensivt tävlande där vi slår på stort Aston och jag och plockar pinnar så vi nu är uppe i klass 2.
Vi kämpar tappert i värmen i Skutskär och målet är att "köra så det ryker" i alla våra lopp. Och det gör vi, jag och Aston. Inte en enda nolla på fyra dagar men så galet roliga lopp!

Kickan hoppar av laget på grund av Ice hälsa, vi är så klart ledsna för det men stöttar Kickan i beslutet och hoppas att Ice ska krya på sig. Laget läggs på is innan vi knappt hunnit börja.

Jag börjar mitt nya jobb och där tror dom att jag är så galen som jag ju faktiskt är... som flackar runt halva Sverige och tävlar.


AUGUSTI

Inleds med den årliga Tollarhöjdpunkten - Tollarspecialen. Vi styrde mot Sälen där vi skulle bo i stuga för en gångs skull. Ett härligt gäng två - och fyrbenta samsades.
Vi skulle tävla i lydnad, agility och utställning. Vi började med lydnaden som gick rätt bra men miljön är svår och pressen är tuff så vi gjorde nån onödig nolla och Aston var och är orolig på platsliggningen efter ytterligare misslyckade och stökiga sådana.
Agilityn genomfördes i regn på lördagkvällen - två riktigt roliga utmanande banor som vi tyvärr diskade.
I utställningen hade vi inte mycket att hämta då domaren tyckte att Aston är lite för lite maskulin. I mina ögon får han va hur söt han vill!

Vi hade tre fantastiska dagar som inte bara ägnades åt tävlande utan även rekreation i form av långpromenad på fjället. Underbart, lycka är att sätta sig vid en fjällbäck och dricka iskallt fjällvatten och lyssna på tystnaden.

Wille börjar på unghundskurs för Malin Elfström - jippi, nu är även vi igång med träning för kommande agilitykarriär.


SEPTEMBER

I Tierp tar vi sista pinnen i hopptvåan och lyckan är enorm över att vi på en säsong lyckats så fint att vi nu är i klass 3. Han går så fint och det är så underbart att köra honom på banan, han är verkligen skitbra!

Vi har dock alla pinnar kvar i agilitytvåan, då jag diskat oss på en hel del tävlingar där jag inte varit nöjd med kontaktfälten. Jag tampas med känslan av att "tänk om jag inte tagit om utan släppt igenom då hade vi haft våra pinnar"...med att "jag är stark som gör rätt och jobbar för framtida tävlingar." Vi stupar på målsnöret några gånger där KF varit fina men en rivning har snuvat oss på pinnar. Men det är ju sånt agilitylivet är.

Wille får börja på förberedande kurs i vallning hos Ann Björkenius och dom som kan säger att han ser fin ut. Jag känner mig mest hysterisk och förvirrad med alla får runtomkring. Men visst sjutton ska vi få ordning på det Wille å jag!


OKTOBER

Lite agilityvila infinner sig, vi vallar en del jag och Wille och Aston och jag tar upp lite lydnadsträning igen. Det är ett jätteprojekt jag har framför mig att få honom att återigen känna sig trygg på platsliggningar och att orka fokusera på tävling. Säsongens misslyckade, kaosartade platsliggningar har satt spår hos både honom och mig.  Välkomnar dom nya lydnadsreglerna gällande platsliggningar stort!!!

Wille grundtränas och visar upp väldigt fina beteenden. Är såå nöjd med den lille lille bordercolliekillen!


NOVEMBER

Kajkar till Bälinges ridhus och tränar och tränar och Wille får starta lite mer vuxenträning i form av slalom och lite handling. Han är en stjärna och har turbofart under sina små tassar!

Åker i regnrusk tillsammans med Anna och Imo till Edsbyn för lydnadsträning tillsammans med kullbrorsor och uppfödare på Njupavallens kennel. Superkul och lärorikt!


DECEMBER

Aston kryper ur pälsen av lycka när simträningen drar igång igen på Uppsala Hundsim! Även Wille får introduktion men hans entusiasm är något mildare.

Har anmält mig och Aston till handlingskurs för Veronika Bache men ändrar mig och går med Wille istället - känner att jag kommer att behöva grymt mycket hjälp med att lära mig att styra det lilla yrvädret på banan. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att gå med honom - han va så duktig och det var en sån kick att få flyga fram med honom. Jag fick många bra tips och råd hur jag ska träna i fortsättningen.
Kursandet för Malin fortsätter som vanligt och det är så kul och nyttigt för Malin vet vad vi vill och hur mycket vi kan prestera om vi bara gör rätt och lägger ner tid, så hon är petig - det är bra!

Det var året 2011 i stora drag! Kan bara konstatera att Aston har presterat långt mer än jag kunde drömma om på agilitybanorna - jag har stora förhoppningar inför framtiden! Lydnaden gick inte alls som jag hade hoppats och tänkt mig. Men det är i stort sett beroende på faktorer som jag inte kunnat styra över, vi ska jobba på hans fokus och koncentration och att få honom att känna sig trygg på platsliggningarna igen så ska vi nog kunna nå våra mål även där nästa säsong.

Wille har visat sig under året vara precis så underbar som jag hoppats på! Han är så smidig, lyhörd, smart, kramgo och snabb i både hjärna och tassar och han skänker inte bara mig glädje utan även Aston som har fått en rolig lillebror och lekkamrat.
Vallningen har visat sig vara precis så svårt som jag hade trott men med underbara vänner, Ann, Malin, Emelie och Anki som hjälp så har jag i alla fall kommit igång och vågat mig ut i hagen.
Vi ska nog få till det där Wille och jag!

Astons jaktträning har fått stå åt sidan det här året för tiden finns helt enkelt inte och jag måste välja för att kunna lägga tid på det jag tycker är allra roligast och för att kunna nå mina mål.

Målen för året 2012 får komma i ett annat inlägg.

Tack alla vänner som gjort mitt år så fantastiskt roligt!!!

God Jul och Gott Nytt År till er alla från

mig och hundarna!

willevessla går på Kurs för Veronika Bache

Två halvdagar tillbringade vi i Bälinges träningslada jag och Willevessla och fem andra agilitynördar. Veronika bjöd på roliga övningar som fick både hundar och människor att göra det "omöjliga". Så himla kul!!!
Och Willevessla klarade sig fint trots sin unga ålder och det faktum att han inte är färdigtränad för svårare handling. Men det visade sig att alla timmar av grundträning haft fin effekt för han klarade väldigt svåra saker väldigt fint och vilken fart han har den lille vallhunden. Jag älskar det och bubblar över av lycka över min fina fina hund.

Här kommer ett gäng oredigerade filmer från dagarna, först ut är det första försöket på blindbyte i full fart.

Det gäller att kuta och tajma för att det ska bli rätt! Vi fick till det den här gången men dag 2 var det svårare för det var tajtare och inte så rak linje. Men vi försöker ändå. Hem och träna och träna...

Vi har aldrig kört ett endaste bakombyte någonsin jag och Vesslan, så vi börjar med grunder och att få honom att titta på min hand när han kommer ur tunneln - sen ska den rörelsen bli kortare och leda till ett skick över nästa hinder.

Här sitter bakombytet och den efterföljande sekvensen men när vi kommer till jaakkon så tycker Wille att han kan vägen som han tog förra varvet och drar på en egen resa...

efter att jag gjort några svängar med belöning direkt efter jaakkon så sitter den äntligen och så snyggt han gör den!

Trötta och taggade och mer sampelta längtar vi efter nästa träningspass - älskade goa fina willson!

Aston fick komma in på sista varvet när hela banan skulle köras i ett sträck och visa vart skåpet ska stå - han fixade det fint men oj, vad olika jag kommer att få handla dom två killarna, kul utmaning för mig!

jävlar anamma - det bara SKA gå!!!

Idag i Bälinge så var det så himla roligt trots att jag och hundarna var där själva. Jag brukar inte tagga igång  lika mycket när jag tränar ensam men idag var det så kul och timmarna bara flög iväg.

Aston fick några stillsamma men mentalt krävande lydnadspass. Extern belöning i form av skål med korv i var en jättejobbig störning för honom. Jag fick verkligen sänka kriterierna för honom ordentligt - i början bara att han skulle hålla kontakt i utgångsposition. Sen kunde vi avancera till att ta ett sakta steg mot skålen med bibehållen kontakt. Med skålen bakom oss var det lite lättare och då kunde han hålla fin position och kontakt men så fort vi vände mot skålen tappade han fokus. Det gällde för mig att vara snabb med mitt varsågod innan han tappade kontakt. En rolig utmaning!
Vi övade på platsliggningens grunder á la basic...
Jag stod ca 2 meter ifrån och bara andades lugn, tänkte på annat men hade honom i "kikarn". En lätt harkling när han pep eller rörde sig oroligt. Efter ca fem långa minuter började han kännas något avslappnad och jag kunde gå fram och berömma honom lugnt med bara rösten. Jag måste ta bort all förväntan på kul belöning och bara tänka lugn lugn lugn här. Kanske vi kan få till en lugn och fin platsliggning igen.

Wille fick däremot röja loss, han satte sina boxhörn och threadlar, han gjorde fina serpentiner över ett hinder, han visade upp kalasfina kontaktfält men slalom...suck...

Han går upp i stress, tappar huvet, klarar fyra pinnar men när jag lägger till två så blir det pannkaka.  Han vänder upp mot mig och missar nästa port.  Jag får inte till varken belöningsplacering eller tajmingen.

Åker hem och känner mig misslyckad. Skriver i träningsboken att jag nog ska plocka fram bågarna istället eftersom det underlättar mer för mig och jag känner att där blir det inte samma stress när det blir fel eftersom det inte blir fel.
Skriver att jag gjorde det för svårt för honom men att jag är osäker på hur jag ska gå vidare.

Jisses, 2x2 metoden - 12 pinnar på 12 dagar. Jojo, här fixar vi 4 pinnar på fyra veckor...

La mig på soffan och klurade, hittade sen mig själv i förrådet letandes efter en bygglampa :-)

Jävlar anamma flög i mig och jag tänkte att det ska bara gå, varför skulle inte vi kunna fixa det???

Upp med strålkastaren på altanräcket, fram med  mina hemma slalompinnar och taggade upp självförtroendet!

Japp, efter ett pass sätter han 8 härliga pinnar!!!

Wiiiii!!! Vi gjorde det Wille å ja´- vi fixade det han kör 8 pinnar slalom utan att vi tog fram några bågar!!!

oändligt med pinnar?

Funderar över det här med dom nya agilityreglerna. Tycker definitivt att det är jättebra att det blir svårare att ta sig upp i klass 3 - alldeles för många kommer upp för fort och blir besvikna över att man inte kan hävda sig tidsmässigt. Klass 2 är kul, där kan man vara kvar och träna på en hel massa saker och man kan fortfarande ha stora chanser att hamna på pallen - gott för självförtroendet.
Nu med dom nya reglerna så blir det inte bara svårare att ta sig upp i trean utan man kan också välja att stanna kvar i klass 2 även om man har sina tre pinnar. Det är bra, men om man är bra och samlar på sig pinne efter pinne efter pinne  då "norpar" man ju pinnar för nån annan som behöver dom. Eller hur?

Jag kanske är dumsnäll men i somras när jag tävlade och på samma dag hade tagit min sista pinne i hopptvåan så valde jag att diska mig i sista klassen för att inte ta en pinne för någon.

Hur tänker ni? Skulle ni samla på er pinnar i "onödan"?

kamoja

Häromdan var jag på en fantastisk föreläsning som handlade om att göra det bästa av det bästa. Föreläsningen var via mitt jobb och var inte riktad till hundträning över huvud taget. Men så mycket jag kunde relatera till vår hundvärld och som var så nyttigt att ta till sig.

Hon pratade bland annat om att börja sin dag med att betygsätta den. 1-10, hur vill man att dagen ska bli? Kan man påverka det?
Om jag vaknar och bestämmer mig för att jag bara är en 5 idag så blir det antagligen inte så mycket bättre än så. Om jag kommer till jobbet och bara är en 5 - är det rättvist mot mina kollegor, patienter och mig själv. Nej, så klart inte och om jag förväntar mig att en kursledare eller föreläsare ska ge allt och vara en 10 så måste jag ju själv vara en 10 och vara öppen och redo att ta in nya saker.

Om vi vänder oss mot vår hundvärld - kan jag förvänta mig att min hund ska vara en 10 varje arbetspass och ge 100% om inte jag är en 10. Så klart inte!

Så det är viktigt att inte bara i sin plan för träningspasset skriva ner vad man ska träna på utan också med vilken känsla vi ska ha.

Kamoja hette föreläsarens företag och kamoj betyder stjäla på thailändska. Hon försvenskade det till kamoja.
Innebörden var att man inte ska härma och göra som andra utan stjäla lite av andras ideer och tankar och göra om till sitt eget. Så nu har jag kamojat hennes betygsättningstanke till min hundvärld.

Jag ska alltid försöka sätta en 10 på mig själv när jag åker till mitt träningspass, kurs eller tävling.

Allt annat är orättvist mot vår bästa fyrbenta vän OCH oss själva!!

Hon menade också att man kan påverka sig själv och sin omgivning genom att låtsas - om man är sur eller osäker - låtsas att du är glad och självsäker! Tänk som en världsmästare! Hur skulle jag gjort om jag var bäst i världen på det här?

Alltså, inför tävling - tänk och låtsas att du är bäst i världen! Hur skulle du ha gjort om du var bäst i världen på agility. Jo, antagligen ställt upp på startlinjen med ett helt annat självförtroende och med en helt annan tanke än " vi får se hur det går, bara vi kommer runt så är jag glad..."
Nä, då är nog tanken mer "nu jädrar ska vi piska skiten ur alla andra och vinna det här loppet så det bara ryker om det!!! "
Man kan ju låtsas att man kan och det är en jättekul och inspirerande tanke! Varför inte liksom!

äntligen samarbetar vi

i fårhagen jag och Wille! Åtminstone börjar det likna ett sorts samarbete, nu kan han göra fina flanker och hålla avstånd så att han inte blir frestad att rusa in i flocken och stöka. Han kan gå runt ett helt varv och hitta balans och där lägga sig. Men hjälp så himla skön känsla det är när det flyter!
Han är lite het i starterna men det börjar se mycket lugnare ut och han är så duktig!

Att det skulle va så kul att traska runt i lera och fårbajs hade jag aldrig kunnat föreställa mig!

Aston har haft ont i bakdelen på nåt sätt - en diffus stelhet och smärta men efter några dagars total vila med bara koppelpromenader så har det släppt. Håller koll på honom så att jag ser om det kommer tillbaka för en tanke som slog mig var fästingsjukdom  eftersom det var så diffust. Men nu ser han fräsch ut så vi har startat upp med lite lydnadsträning igen.

Vi var uppe hos uppfödare och kullkompisar i Edsbyn och tränade och då var han tokhet, vi fick med oss en hel del bra tips från Kats som har brorsan Qasper. Hon är urduktig på lydnad och tränar och tänker ganska lika som jag gör.

Vi har gjort upp en plan för inlärning av rutan, fjärren - öka avstånd och säkerhet i sitt-ligg, plocka bort godishanden i ligg-stå.
Fortsätter gör vi med koncentrations och uthållighetsövningar. Och så måste vi få till minst en tävlingsmässig platsliggning i veckan. Hakan i backen tränar vi vidare på hemma.

Något jag blev uppmärksammad på är att Aston är osäker på mina kommandon när han inte ser mitt ansikte - antagligen så tittar jag ner på honom när vi tränar men inte när jag kör tävlingsmässigt. Då liksom måste han fråga - "va vad sa du - sa du ligg???"

Skärpa upp mig och sträcka upp alltså och göra allt så tydligt så tydligt för honom, förbereda honom och se till att han alltid vet vad han ska göra. Har lite att bita i alltså...

Att Aston älskar att ha kontakt med mig...ja, det visste jag men så som han sökte mig i söndags hos kats har han nog aldrig gjort... lille gullehunden låg och tittade på mig i en hel dag.

Aston ska få total agilityvila i några veckor - dels för att jag vill se om hans kropp håller och dels för att vi behöver det mentalt. Men också så att vi kan lägga tid på lydnaden. Men om jag kan hålla det vet jag inte...det är ju så kul!

Har en Bachekurs att se fram emot om tre veckor och jag hade tänkt gå med Aston men så tänkte jag om och anmälde Wille istället. Den lille raketen kommer jag att behöva all hjälp jag kan få för att kunna styra runt en bana - skräckblandad förtjusning! :-)

Tills dess fortsätter slalominlärningen där vi nästan är klara med fyra raka portar! Kontaktfälten på gungan och balansen börjar se riktigt bra ut - han behöver lite bättre stadga men positionen ser fin ut. A-hindret har vi inte gjort så många gånger så det får vi ta tag i.

Joråsåatt...man har ju å göra liksom...:-D

de går bra nu!

Det är en sån frihet att äntligen kunna träna hund i stort sett när jag vill! Det är så inspirerande att ha förmånen att omge sig med så otroligt duktiga hundmänniskor som mer än gärna delar med sig av sina kunskaper! Det är en sån underbar känsla att inte behöva ha stress och oro omkring sig i livet!

Det går bra nu för mig!

Efter alla småbarnsår och för att inte tala om tonårsåren som varit fyllda med oro, ilska, frustration, sorg, kaos med framförallt en son som varit på kollisionskurs i sitt liv så njuter jag nu av harmoni. Sänker axlarna, andas lugnt och njuter av alla stunder.
Hannah har flyttat hemifrån och är lycklig i sitt hus med sin älskling och sin katt. Hon har jobb och hon tränar och hon planerar för studier.
Oscar är sen en tid tillbaka lugn, harmonisk och tillbaka till livet - han tränar och tävlar igen och det går bra, skolan går bra, han trivs.  Igår när jag kom hem från kurs i Bälinge så har han lagat mat, diskat och plockat undan och hela huset är fullt med tända ljus. Han möter mig med en kram och säger "mamma ser du - jag kommer att klara mig fint när jag flyttar hemifrån". Lycka i mammans hjärta!

Och så hundarna då - jag har tid för dom, jag vet vad jag vill. Dom är så roliga att träna och vara med och vi har så kul ihop båda två med sina egna egenheter och personligheter. Hjärtat är fullt av kärlek för dom!

Aston är balanserad och han känns stabil,  jag har stora förhoppningar och mål med både lydnaden och agilityn nu. Vi är samspelta och det gör mig så skönt glad.

Wille är som en liten energibomb som fyller mig med energi och glädje - jag känner att han kan bli ruggigt bra om jag sköter mina kort väl.

Jag är vimsig i vallningen men känner ändå att jag börjar få lite bättre koll på mig själv, Wille gör så bra bara jag är lugn och rätt tajmad. Malin har hjälpt mig att hitta lugnet och att börja med att hitta rätt känsla. Det känns bra! Anki Redmar ha lånat ut sin fårhage i två dagar nu och det är ju en sån förmån att ha så fina vänner som hjälper till och ställer upp.

Anna Arvsten har hjälpt mig att hitta rätt känsla i lydnaden med Aston så att vi kan fånga upp hans fokus och koncentration för det är bara det som brister i övrigt är han jättefin i lydnaden nu.

Det går bra nu och jag njuter av den snöfria soliga härliga novembermånaden. Jag njuter av att kunna välja hundträning framför annat. Det är ju liksom livet i all sin enkelhet! Med leriga kläder, smuts under naglarna, rosiga kinder och en känsla av att hela tiden vilja ut igen och träna.